Real Life

Veckans Real Life, och årets första för min del är även det första på drygt två veckor för mig överhuvudtaget! Tack för påminnelsen Yohanna!

Varför jag varit "borta" tar jag senare, imorgon kanske... Eller någon annan dag... Kan hända att jag blir "borta" imorgon igen...

Veckans Real Life handlar om mobiler.



Ett par frågeställningar om mobiltelefoner:
- Har du en mobiltelefon?
- Kommer du ihåg din mobiltelefonhistoria?
- Har du några viktiga minnen från ditt mobil-liv?
- Om du har en, vad använder du mobilen till?
- Hur har utvecklinge gått tycker du?
- Och VAD tycker du om att man blir mer ELLER mindra social med dessa mobiltelefoner som "styr"/hjälper en i ens liv?


Ja, jag har en mobil. En iPhone. En helt vanlig iPhone 4. Min man har en iPhone 4s, vilket är otroligt viktigt att betona varenda gång han pratar om våra telefoner. I iPhone 4s finns nämligen Siri. En automatisk kvinnoröst som lite då och då får gör sig att börja prata med oss. Eller pratar och pratar, och ber oss upprepa oss hela tiden eftersom hon inte förstår ett ord av vad vi säger. Jag tror ju för min del att det kvittar hur många gånger vi än försöker upprepa oss eftersom hi pratar olika språk och att det är därför hon inte förstår oss. Men det ska tydligen va bättre att ha henne där i högtalaren än utan som i min iPhone iallafall. Sen att han fick lösa in sin gamla vanliga Iphone 4 mot en uppgraderad iPhone 4s på grund av att han när han står i poolen som håller på att fyllas slänger ner telefonen i byxfickorna, det pratar han inte lika ofta om! Snacka om geni!

Min iPhone är mitt allt. Tyvärr. Eller vad säger man??? Jag har hela mitt liv samlat i den här lilla grejen. Och jag sköter det mesta härifrån. Mail. Sms. Samtal. Banken. Träning. Kläder. Mat. Internet. Barnvakt. Musik. Anteckningar. Ljudinspelningar. Barnens spel. Mina spel. Underhållning. Talböcker. Ja, allt.... Men vette sjutton om inte det viktigaste är klockan! Jag har klockor, snygga klockor, att bära på armarna men jag känner mig så fruktansvärt instängd så jag orkar inte ha dem på mig. Mobilen är mitt allt, och min klocka. Och när man har att göra med ett kontroll-freak som jag så säger det otroligt mycket!!!

Min första mobil fick jag när jag flyttade hemifrån för att gå gymnasiet. Det var en svart tegelsten med ett knappljud från helvetet! Och två stora knappar, en röd och en grön samt siffror. Den gick bara att ringa på. Jag bytte ganska snart upp mig, mot en Nokia 3210... Nu fick jag tysta knappar, Waltzing Matilda som ringsignal, ett rosa tunt skal och snake!!! Hade man snake, ja då hade man allt... Ungefär som nutidens Siri antar jag...

Under åren har det blivit 7 telefoner som jag kan komma på. Känns som om det fattas nån men...

Utvecklingen med mobiler sista åren tycker jag är sjuk! På både positiva och negativa sätt. Jag skulle idag aldrig klara mig utan den. Men jag vill lära mig att använda den mindre. 11-åringen har en egen iPhone, som fungerar som en minidator och de små grabbarna är nästan skickligare än oss på att manövrera dem.

Har rensat bland bilderna i telefonen men jag har en bild från påsk för 1 eller 2 år sedan när vi är hos Pers syster med familj i Linköping. När middag är intagen och barnen är i säng och det är dags för oss vuxna att mysa och få lite vuxen "egentid" ja då sitter vi alla fyra och glor ner i en varsin iPhone. Hela tiden. Facebook. Twitter. Sms. Mail. Samtal. Wordfeud. Mm mm... Det värsta var att tre av oss dessutom spelade wordfeud med varann... Snacka om socialt samspel!

Men men... I april går mitt nuvarande abonnemang ut och det är dags för ny telefon. Det gäller att hänga med och hålla sig på banan. Det är väl mina misslyckade försök till att se yngre ut som fått sig ett substitut sätt att få ett uttryck såhär istället då. Som om telefonerna funkar bättre som antirynkcreme än det där vanliga kladdet... Det blir nog en iPhone igen iallafall. En iPhone 5! Sen kan han sitta där och fika med sin Siri!!! Och tusan om inte det finns nån Karl eller Olle som väntar på mig i luren då.