Real Life- vila

Det är dags för ett nytt Real Life av Yohanna i Las Palmas.

Hur fungerar du?
- Känner du att det blir för mycket ibland?
- Säjer din kropp ifrån när du behöver vila?
- Har du speciella slappar-stunder/-dagar?
- Nån annan typ av regel/vana/trix för att inte "gå in i väggen?
- Hur gör du för att slappa?
- Har slappandet ändrat sig med livets gång?
- Tycker du om att slappa eller blir du stressad av det?


Jag är en typisk stress-människa.
Jag hetsar upp mig och stressar runt. Irrar omkring, analyserar, dramatiserar och slår bakut... På insidan...

På utsidan kan jag oftast uppfattas som väldigt lugn, kolugn. Jag gör det jag ska, jag håller tidsmarginaler på god marginal, jag gör inga hetsjobb(utåt sett), jag är glad och nöjd och verkar ta dagen som den kommer...

På insidan är det inte så. Och inte för de som kommer inom insidan på mig heller. Jag vet att jag nämnt det flera gånger förut men det rör sig om mitt kontrollbehov. Jag har svårt att släppa kontrollen och då blir det stressigt inombords i situationer som jag har noll koll på... Och främst visar detta sig genom min IBS mage! Men även magkatarr, knutiga skuldror och huvudvärk förekommer oftare än välkommet!

Men det är tvetydigt det där med min stress. Den psykiska stressen som kommer sig av mina inre demoner, mitt analyserande, grubblande och känslo-output, den gör mig illa. Den mår jag inte bra av och den ska väl jobbas bort... Den andra typen av stress, den som jag får via jobb/studier mm, den mår jag bra av och den behöver jag för att kunna prestera och för att göra mitt bästa.

Tyvärr har det på sistone vägt över av negativ stress vilket gjort att jag idag har svårt att koppla av och återhämta mig. Jag har levt under denna stress att jag känner att jag under stressfria dagar inte hinner ladda om fullt ut.

Men när laddar jag då?
Jo, på kvällen. När vi slår oss ner i soffan framför Bolibompa. Det är ingen lång stund men det är en vila.
Jag laddar även när jag tränar även om det ibland blir en stress att få till de pass i veckan som jag vill.
Jag laddar när jag ligger ensam på ett hotellrum, precis som jag gör nu, även om hela situationen blir stressamt utan barnen, maken och nya platser (dvs kontrollbehov).
Jag får energi på jobbet.
Jag får energi under fullkomligt sysslolösa helger/dagar. För jag kan faktiskt ha såna dagar. När jag bara ligger i soffan, kollar tv, sitter ute i solen, läser mm mm. Tyvärr är dem otroligt få eftersom det inte finns någon annan människa i hela min familj som kan sitta stilla mer än den tid det tar att slänga i sig en macka eller korv. Så då blir jag stressad av det, att jag får dåligt samvete av att jag bara vill göra ingenting och de andra gör massor. Då avbryts oftast lugnet och man hakar på de andra.

Och roten till min stress, rastlöshet och iver tror jag just har med dessa två komponenter att göra, det ständigt dåliga mamma/fru samvetet och mitt kontrollbehov!

Men men. Både min läkare och min alternativare har nu sagt ifrån att jag måste hitta min balans och ena kropp och själ istället för att på varsitt håll motverka dem så jag får väl anstränga mig lite kanske... Jag är bara rädd att det blir en ytterligare stress, att försöka hitta lugnet, harmonin! Var gör man det liksom? Var börjar man leta? Ser ni, då kommer liksom kontrollbehovet fram direkt... Och så är det igång...

Alltså, jisses... Jag är ju inte frisk på en fläck... Kanske borde man söka hjälp istället för att sitta här och jamsa...

En typ av vila som jag gjort också nu på slutet är bloggandet, som ni antagligen märkt. När stressen är för stor så har jag svårt att hitta glädjen i skrivandet. Jag läste igenom mina gamla bloggar för ett par veckor sedan och kunde tydligt se hur innehållet förändrats. Förr var jag ju ganska rolig i skrivandet, eller det fokuserades mer på det dråpliga och komiska i vardagen. Nu känns jag så allvarlig, det är så "vuxet"... Det är inte riktigt jag alla gånger, fast det visst är jag fast i ett annat skede i livet... Jag vill hitta tillbaka den glädjen och varje dag hitta de där ljusglimtarna som fullkomligt berikade oss varje dag. De där stunderna när vi varje dag förundrades och skrattade åt livet och vardagen.

Allt detta gör vi idag också, men ibland är man inte hundra procent närvarande. Mobilen i handen när man kollar Bolibompa, halva dagen går åt att få ihop en komplett måltid som alla kan äta utan att jag ska få springa Gustavsbergs-maraton, nästa träningspass, läxor, vem ska till skogen nu då när all frukt är slut, oj då, tvättmaskinen stod visst stilla en dag- läge att tvätta undan 5 maskiner då, vem handlar, mm mm

Det är små och obetydliga saker, men jag vet att de påverkar. Det som ändå mitt i alltihop är skönt är att vi gör det tillsammans, jag och maken. Vi är ett team. Och som sagts tidigare, när jag gasar på så bromsar han och när han bromsar in så gasar jag på. Vi gör det utan tanke och med tanke. Vi är ett jädrans bra par, vi är en jädrans bra familj!

Och det laddar jag hem energi och återhämtar mig i!!!