... Min familj. Min man och mina barn. De är mina underverk. Det är hos min familj jag hämtar min kraft när den fullkomligt tagit slut. Även de gånger då det är familjen självt som förbrukat min sista droppe av energi så är det bara de som till fullo kan fylla på depåerna igen.
Jag älskar hur vi samspelar med varandra i ett alldeles underbart, rörigt, frustrerande, rörande, lyckligt, högljutt kaos. Jag älskar att få somna i min mans armar likväl som att få vakna upp bredvid honom, so what, om det råkar ligga ett gäng armar och ben mellan oss, över oss, under oss eller överallt.
Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.
Jag älskar den där stunden på kvällen, precis före vi går och lägger oss, min man och jag, då vi smyger in till alla barnen. Släcker lampor, lägger över täcken, både en, två och tre gånger innan vi ger upp. Jag älskar hur de rör sig i sömnen och mumlar nåt innan de snosar vidare när vi pussar dem på kinden och säger "Godnatt, jag älskar dig".
Jag älskar hur underbart det är när de vaknar på morgonen och sträcker ut sina armar mot en, kryper intill, vill vara nära (även om deras kroppar är fullkomligt iskalla! Och då menar jag verkligen iskalla!!!). jag älskar hur det inte dröjer så länge innan det kommer en bil körandes rakt över ansiktet, ner under linnet och ut på ryggen. Hur de gömmer sig under täcket och man snart blivit utkastad ur sin egen säng.
Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.
Jag älskar hur min man och jag börjat åldras tillsammans och tanken på att vi ska få fortsätta göra det i många många år till. Hur vi kommit att komma varann så nära att vi i extas ibland utropar samma saker, hur vi avslutar varandras meningar och hur vi alltid lyckas klämma i med samma poänger utan att det alls är uppgjort.
Jag älskar hur jag och min man har samma grundläggande värderingar men att vi kan ha olika uppfattningar om mycket annat. Men jag älskar även när min man inser att det är jag som har rätt och byter åsikter.
Jag älskar hur min man alltid är så omtänksam och respektfull mot mig, mot barnen, mot sina föräldrar och motmina föräldrar och andra människor som vi har i vår närhet. Hur han alltid ställer upp på oss eller människor som behöver stöd.
Hur han gå ut tidigt på morgonen under vintern och stoppar in min motorvärmare och skrapar av isen från mina rutor så jag ska slippa det med ett gäng barn hängandes i kläderna.
Jag älskar hur han alltid pussar mig godmorgon och hejdå innan jag vaknat på morgonen och hur han ringer strax efter att han vet att vi gått upp för att önska oss en trevlig dag.
Jag älskar honom för sättet han tittar på mig. Sättet han tar i mig. Sättet han pratar med mig. Sättet han skrattar åt och med mig. Och framförallt så älskar jag sättet han älskar MIG på.
Jag älskar min man för den han är, som man, som make, som pappa,som son, som svärson och som vän.
Jag älskar att han är min. Jag älskar att jag är hans.
Jag älskar hur väl han känner mig. Hur han vet när jag mår bra eller när jag mår dåligt. Jag älskar honom för att han vet precis vad han ska säga för att få mig att skratta, le eller brista ut i totalt gapflabb.
Jag älskar även att han har en fingertoppskänsla för att förstå att jag menar allvar när det är något nytt som jag känner att jag bara måste ha... Och hans sätt att kunna lyckas slingra sig ur så att det slutar med att vi bara kommer hem med det som vi faktiskt absolut bara måste ha vilket resulterar i ett antal färre återköp.
Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.
Detta var denna veckas bidrag i blogg-utmaningen "JAG".
Kolla gärna in Elvornas hem för att kunna läsa fler bidrag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar