Nu är det snart ett år sedan jag hoppade på det här med LCHF.
Har faktiskt ändå alltid tyckt att jag levt ett ganska hälsosamt liv innan om man bortser från de där "fusk-kvällarna" som man kunde ha ibland. Men även då så kändes det faktiskt rätt gött med den tanken i bakhuvudet att man visste att man innan en fuskkväll faktiskt hade tränat och sparat på kalorier/points och liksom tjänat ihop till en kväll ute (eller inne för den delen).
Problemet i mitt fall var bara att jag bara blev mer och mer sjuk, ju mer jag skötte mig, oavsett diet eller vad jag förr trodde var "sunt förnuft".
Jag kommer att kopiera in ett äldre inlägg från en annan tidigare blogg om just mitt fall, hur det var att jag bestämde mig. Allt handlar om en fruktansvärt jobbig sjukdom som heter IBS vilken tillsammans med ett sockerberoende gjorde mitt liv till ett mindre helvete, åtminstone de sista åren, mellan min yngste son och dagen då jag började med LCHF.
Min första kamp om vikten började när jag var 13 år och började sjuan. Jag och en tjej som jag umgicks med då fick såklart för oss att vi måste gå ner i vikt. Det bästa sättet att lyckas med det var ju då såklart att sluta äta. Resultatet var slående. Tänk att så snabbt kunna gå ner så otroligt mycket i vikt. Och egentligen utan att det behövdes. Jag kanske hade mer former och kurvigare kropp än mina klasskompisar, men jag tror inte att jag var överviktig.
Konsekvensen av det hal blev såklart ätstörningar, vilka jag burit med mig genom hela livet. Tro det eller ej, men störningen till att äta och till mat överhuvudtaget har följt mig ända upp i vuxen ålder. Kommer att gå in mer på detta senare.
Räddningen blev lyhörda och uppmärksamma föräldrar från min sida, lärare och mattanter på skolan som insåg det hela ganska snabbt och satte stopp för den akuta fysiska ätstörningen. Den djupt begravda och psykiska ätstörningen fans kvar även om den låg dold ända tills gymnasiet då den blommade ut igen snabbt som en blomma filmad i high-speed.
Sedan dess har jag gått på Viktväktarna i olika omgångar. Jag har räknat kalorier på Viktklubb. Jag har testat GI och jag har satt samman godbitarna från varje diet till en egenkomponerad diet, kallad "sunt förnuft". Jag har aldrig igen svält mig själv genom att sluta äta helt, även om man många gånger snuddat på gränsen, däremot har jag levt med en hetsätnings-störning och ett smygätande, som jag ibland till och med tror att jag dolde för mig själv. Hur korkat det än låter, men jag tror faktiskt det är möjligt, att man verkligen kan smygäta för sig själv.
I alla fall.
För ett år sedan var jag vid ett vägskäl. Fortsätta som jag gjort och bli helt knäckt, eller testa en sista sak, en för mig ny livsstil, att radikalt förändra min kost i förhoppning att rädda magen och med möjligheten att bli av med mitt sockerberoende.
Sagt och gjort, helgen den 2-3 september gjorde jag slag i saken och på den vägen är det. Idag nästan ett år sedan är jag betydligt friskare och piggare. Jag har tappat en del kilon och jag mår som en drottning!
Jag lever idag ett vad jag menar är ett mycket hälsosamt liv.
På ALLA sätt!
Stanna gärna kvar och kolla in den här bloggen ibland så hoppas jag att jag kan komma att ge er lite tips och ideér, recept och länkar till annat inom ämnet som är bra att ha med sig!
Och snälla, ställ frågor och kommentera gärna även här i bloggen. Det kan hjälpa nån annan också!!!
Ha det!
Det där inlägget hade jag också kunnat skriva. Det hadlar ju om mej med. Men jag svälter ibland då och då med. Och jag fick aldrig någon hjälp. Nu har jag ju en jättesnäll kille som slängde ut vågen för några veckor sedan men min ätstörning sitter så djupt att den är omöjlig att göra något åt. T o m när jag var gravid så hatade jag min kropp och ville inte äta. Lösningen från MVC var att sjukskriva mej de tre sista månaderna. Men mer än så hände inte. Jag är så jäkla rädd att gå upp i vikt att när jag provade LCHF som hjälpte mot min IBS och sockerberoende så blev jag så glad över att jag gick ner att jag tillslut hamnade på akuten. Ett blodprov där visade att jag hade näringsbrist. Och de ville skicka mej till en psykolog. Men jag är livrädd för vad han skulle säga. Tänk om de vill lägga om min kost och jag blir jättetjock! Nej, jag lever vidare med min följeslagare. Tack för att du skrev om dej själv för det här äe något jag skäms oerhört mycket över.
SvaraRaderaJag vet precis hur du menar. Jag är "kvitt" mitt sockerberoende och mitt matberoende, men missbruken från dem båda finns alltid kvar och kommer att finnas så länge jag lever.
SvaraRaderaJag har läst en del om kbt behandlingar, om artiklar av Bitten Jonsson som är expert på sockerberoende samt Gunilla Sahlin som också är sockerberoende.
Jag tycker det är hemskt att detta inte äg nåt som tas mer på allvar och erkänns som ett stort folkhälsoproblem. Förhoppningsvis kommer vi dit.
Och sluta skämmas!!!!
Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men lita på din instinkt. Det kanske inte alltid är så att du hör den eller känner av den, men det är inte fel, det är inte fult, det är inte ditt fel! Lika lite som man anser att en narkotikamissbrukare ska skylla sig själv! Det är inte så det funkar.
Jag har själv haft ett återfall kan man säga nu de sista veckorna. Jag kämpar just nu för att ta mig tillbaka själv, det är väl svårt att avgöra vad som fick mig att falla dit men jag tror det handlar om en sockerfri-glass som vi köpte på glassbilen. Den har absolut triggat mitt sug och väckt beroendet till liv igen. Så nu sitter man här. Kämpar. Sliter. Gråter. Och önskar att man fick slippa skiten!
Du är jättevacker! Och de dagar då du inte litar på din egen förmåga att se hur vacker du är och att du duger hur du än ser ut, så lita på din pojkvän. Lyssna på hans ord. De fastnar nånstans där bak i det undermedvetna, och du kommer att kunna höra dem starkare längre fram.
Kolla gärna in Bittens och Gunillas hemsidor/blogg och få styrka. Inspiration. Jag lyssnar också gärna!
Kram Anna