Real Life

Nu är jag nyfiken på:
- Vad använder ni för fortskaffningsmedel i er familj?
- Hur kommer det sig?
- Finns det någon historia bakom tillkomsten?
- Några andra anekdoter om fortskaffningsmedel som du råkat ut för?
- Och VAD för fortskaffninsmedel drömmer du om?


Jahapp!
Känns som ett ämne som borde komma sig väldigt naturligt det här... Eftersom jag bor i en fordons-tokig familj!

Jaja så här är det iaf...

Jag och Per blev tillsammans i juni 2007 och det var där min fortskaffningshistoria också tog sin början. Då hade jag haft körkort i drygt ett år ( ja jag vet att jag var sjukt sen men jag ville verkligen inte köra bil innan). Då körde jag mest min mormors gamla skruttiga blåa Ford fiesta. Det var knappt den höll ihop, än mindre gick att köra, men jisses vad jag älskade den bilen!!! Och nu kan alla släktingar snabbt glömma bort det där sista uttalandet!!!!!

Mormor gjorde sig av med den bilen ungefär samtidigt som jag flyttade ut till Per på landet. Innan bodde jag nästan mitt i stan och behövde ingen egen bil men nu blev det tydligen en förutsättning för att kunna klara sig.

Min första egna bil var en vit Nissan primera. Köpt på en parkering i Årjäng, sent en vinterkväll, kolsvart ute och iskallt. Vi typ bara betalade och stack hem. Bilens skick var ungefär som mormors fiesta.

Den blev inte kvar så länge. Den såldes och jag köpte en Saab 9000, hur ful som helst! Samtidigt hade vi två röda Saab 900-9000(?) som var snäppet värre...

Sen blev det;
Saab 9-5 (sycen-den saknar jag så enormt!)
Chrysler Voyager (även denna är saknad starkt, den sk partybilen enligt J),
Saab 9-5
Ford Granada
Volvo
Ford fokus
Saab 9-5
Passat
Ford focus
Chevrolet Captiva

Ja, det var det det!!!

Eller, vi har ju raggarbilen och Pers firmabilar också. Tror han haft två eller tre stycken...

Så i dagsläget står det på våran gård;
En Ford focus som jag hatar! Och som jag endast kör under pistolhot!!!! Jag avskyr Ford!
En Chevrolet Captiva som jag älskar!!!! Och som jag kör varje dag!!! Men som kanske börjar bli lite liten och lite gammal med sina 5-6 år...
Där står en firmabil. Och i garaget en raggarbil!

Eftersom vi (Per) byter bilar så ofta kan jag inte i ett enda inlägg dra storyn om hur vi skaffade dem alla. Jag är mest glad och jag på morgonen står där med ungarna hängandes i benen och vet var jag ska sätta mig!! Jag kan ärligt säga att det inte alltid varit så självklart...
Men sammantaget för alla bilköp, utom chevan, är att Per är enormt spontan, snabb, haft en tråkig kväll, för mycket fritid och dåligt med andra projekt. Då åker ofta Blocket fram och har han väl börjat kolla runt, ja då vet man att det inte längre är en fråga om han ska, utan om när han ska!

Drömbil???
Ja du, jag har alla snygga bilar som drömbil! Bara den har rätt former... böljande och flytande. Den ska vara ny, svart eller vit med cromade lister, blänka i lacken, gå tyst, enkel att köra, vara rymlig, helst självstädande och självunderhållande...
En passat... En Chrysler... En Audi... En Porsche... En Audi TT.... Eller varför inte en Chevrolet Suburban

Typ nåt sånt...

Eller en Ford mustang, eller en Ford e-type... Ja nu kom det Ford ändå, men jag kan väl sträcka mig såpass att de gjorde väl bättre och snyggare bilar förr... Om man bortser från granadan...

En bubbla är en annan favorit... En stoooooor favorit! Den gamla alltså...

Pers favorit då???
En stor pickup. Ju större desto bättre...

Kommer ni ihåg vad jag sa om Blocket??? I två dagar nu har jag skymtat Blocket och bilannonser i hans iPhone... Och jag är tveksam till att det är mig han letar åt...


Bilden är dock på min älskade pärla, Chevrolet Captiva... Varken följsam i konturerna eller svart eller vit. Inte heller rymlig eller självgående på något vis, men bara så underbar!!!!

Anekdoter då...
Ja, för min del brukar de oftast hänga samman med att inte starta...
En av dem, kommer inte ihåg vilken, vägrade starta om det var för varmt... Som den där dan på stranden när man ändå kippade efter andan pga hettan... Mitt i solen stod den också...

Eller som en sv de röda Saab 900 som vägrade starta efter att jag varit inne och handlat. Något med tändningslåset...

Eller den andra röda Saab 900 som dundrade som rena rama hiphop bilen när man för fram och dom jag skämdes enormt över att åka i, men var den enda bilen vi fick in babyskyddet i framsätet på. Den tvärdog mitt i rondellen på väg in till stan, 5.30 en lördagsmorgon när jag skulle in och jobba! Trots att Per i ett dygn bedyrat för mig att det är heeeeeelt lugnt att köra även om lampan till bensintanken lyser. Du kan åka flera gånger fram och tillbaka till stan sa han, till stan kom jag, en gång! Sen stod den där, mitt i rondellen!!! Gissa vem som inte fick nån mer sovmorgon?????

Min Nissan blev ståendes på besiktningen. Besiktningsgubben trampade av nåt med bromsarna. Körförbud! Vilken tur att vi bara stod där på backen då, hela familjen, utan extra bil och 1,5 mil hem. Tack svärmor för att du kom i din lilla (och nu pratar vi typ liten som en Lada-bil...) och hämtade upp oss. Som tur är var vi bara fyra då. Mini låg visserligen i magen så vi med min storlek då ändå var som fem men... Hem kom vi, bilen såldes och Per fick äntligen ett körförbuds-märke att sätta upp på dörren i garaget!

Ja... Det finns minst 10 anekdoter för varje bil vi haft...

En sista anekdot och som är orsaken till att jag har ett starkt krav på att min bil ska vara fyrhjulsdriven är från när jag en vinter för 3 år sen skulle köra ner Jesper till vägen och skolbussen, drygt 500 m. Det var kolsvart och tidigt ute. Under natten hade det kommit otroligt mycket snö, plogbil var lika med noll, jag hade den röda Ford focusen. Viktor var drygt 15 månader, hade gått i typ en månad-inomhus utan overall och vinterkängor. Erik var drygt 2 månader och gick inte alls utan satt i sitt babyskydd. Vi åker ner på vingliga vägbanan. Lämnar av Jesper. Åker tillbaka hem. De sista 50 meterna består av en ganska kort men oerhört brant backe upp till vår gård. Jag gasar på och tar sats för att ta mig upp i backen, men det spelar ingen roll hur jag än beter mig. Bilen åker allt annat än framåt och uppåt. Tillslut hamnar jag i diket nedanför grannen. Med i raset fick jag deras gröna soptunna också... Där satt jag. Med min förr mosad mot snövallen vilket betydde att jag därifrån inte kunde komma ut!!!

Nu får jag alltså, i mörkret, leta upp två små halvsovandes barn. Båda två iklädda pyjamas och en i babyskydd, vi skulle ju liksom bara ner till vägen. Jag hade lågskor, pyjamas, tröja och mössa. Vägen är täckt av drygt 2-3 dm snö... Och det är halt... Så där börjar vi då vandringen uppåt backen... Vet inte hur många gånger jag snubblar och tappar barn lite till höger och vänster. Men tappra killar bara huttrar och gnyr litegrann... Vi kommer hem även om det känns som efter en evighet!

Sen dess kör jag inte utan fyrhjulsdrift!