Vi börjar så här...

Ungefär samtidigt som jag började jobba i höstas, lite tidigare, åkte jag på nåt skit med magen... Igen... Detta var inget som hade med min IBS att göra men det gick ut över den så småningom...

Vid lucia sökte jag läkarhjälp. Prover och undersökningar ledde till nya undersökningar och prover som ledde till ultraljud. Det som har kollats är lever, njurar, mage, galla och bukspottkörtel. Det är inget allvarligt utan med försiktighet så kommer det inte att bli nåt mer av det här. Det var bukspottskörteln som spökade antagligen.

Men som konsekvens av detta så blossade min IBS upp och jag har varit ganska dålig med den ett tag. Som grädden på moset har jag nog upptäckt att jag inte längre fixar laktos/mjölkprotein. Så nu är det både mjölkfritt och glutenfritt som gäller. Och dom om inte det räckte så kom det ett sjukt tungt lass med magkatarr på det också som gjorde att jag dessutom har svårt för viss fet mat och att inte äta mellanmål... Hur fasen löser man det på strikt lchf-kost???? Jag har inte lyckats...

Så nu är jag mitt i experimenternas land och velar. Jag vill få ordning på magen, jag vill kunna hålla mig till en god och bra kosthållning som håller livet ut (som inte ska kännas som en bestraffning) och som jag nu inledningsvis även går ner i vikt med.

Just nu tränar jag 4 gånger i veckan, styrka och kondition, och inget händer på vågen förutom åt fel håll då möjligtvis, och magen slår bakut för allt jag lägger till eller tar bort...

Och mer påtaglig blir magkatarren för varje dag!!!

Och trött..... Jag är sååå trött...
Så, så ser mina dagar ut och har gjort sen i november....

Nu har jag fått chansen att träffa en komplementär "doktor", en näringsterapeut som jag hoppas ska kunna ge mig lite riktlinjer och tips.. Nästa onsdag är första träffen...

Återkommer till detta...


Sen till det andra då som också har tagit hårt på oss alla, framförallt Per och alla anhöriga...

Pers bästa vän och vår granne, sedan många år gick tragiskt bort förra veckan... Och hur säger man farväl till någon som man inte är beredd att släppa???

Till sommaren blir det fyra år sedan J föll ihop på grund av vad som visade dig vara en hjärntumör. Det var dagen innan Per och J skulle åka till Falkenberg och hämta en bil, våran partybil som J kallade den...
Per har varit ganska lugn och saklig, stabil och på utsidan lugn och hoppfull hela tiden sedan beskedet kom...
I fredags när J tillslut förlorade kampen mot cancern så föll även Per igenom... En liten bit... Att försöka hålla uppe och ihop är numera hans mantra känns det som...

Vi är många som sörjer J och som hoppas att han trots det han hade här ändå kan finna ro där han är idag... Och att han vet att vi är många, inte minst Per, som finns här för hans barn och anhöriga...

Man kan va bitter över mycket här i världen, och är det något som jag är bitter på så är detta nåt av det...

Igår hörde jag Per skratta för första gången sedan I fredags. En av Pers och J's kompisar var över igår och de satt i timmar och pratade gamla minnen... Det är skönt att se hur mycket glädje och tröst man kan finna i gamla minnen och jag hoppas alla där ute tar vara på och vårdar era minnen av era nära och kära ömt... Det är skönt att veta att de finns där när man behöver dem...

Och dela med er av era minnen!!!

Det är en tuff tid nu framöver för många, speciellt hans familj, föräldrar och syster. Och jag ser hur tufft det är även för min man... Det är en helt annan typ av relation men banden dem emellan har alltid varit så starka... Jag kommer ihåg när jag och Per nyss flyttat ihop och de höll på var och varannan kväll tillsammans med olika projekt...
Jag brukade skämta med Per och J då att det var som om han gick ut till sin andra "kvinna" på kvällarna! Och att garaget var deras kärleksnäste...

Varje gång som någon förloras så slits inte bara nya sår upp utan även gamla sår som aldrig på riktigt kan läkas helt, upp igen. Och varje gång så undrar man hur man någonsin ska kunna gå vidare, hur läker man såren och hur hanterar man sorgen??? Och det finns inget svar, det finns inga regler, riktmärken eller tidsangivelser... Man bara gör... Inte medvetet och inte frivilligt, det bara sker... Sakta men säkert så stängs de öppna såren... Ett minne läggs tillfälligt över som ett plåster, innan det spricker och nya förband behöver läggas på... Och så gör man ända tills blödningarna upphör... Då är det bara att vårda förbanden och livet går vidare... Inte utan saknaden och inte utan smärtan, men med starkare själar som hjälper oss att balansera upp det...

Så vi kan aldrig släppa någon, inte på riktigt... Vi får helt enkelt hitta andra kanaler att kommunicera på... Viktor frågade "-varför kan ni inte bara ringa på J's mobiltelefon när han är uppe i himlen... Om man vill prata med honom... Mobilen har ni ju alltid i fickan".

Ja varför inte?? Och är det inte det vi gör kanske, använder oss av den själsliga trådlösa mobiltelefonen???

Ta hand om varandra!