Liten

Gjorde ett löppass nu på morgonen och som vanligt byter även lille E om snabbt som tusan. Han vill också träna. Sen sitter han snällt och väntar tills jag är klar och det blir hans tur. Och sen går han... Det roliga med att det är han som snabbast byter om och ställer sig på kö är att han INTE gillar att gå i onödan, inte på några som helst villkor.

Han brukar mest stanna upp och snyfta och gråta och hävda att;

" bäj mäj"
"ja hinnej inte mä"
" mina ben ä tjasiga"
"ja ojkaj inte"
"det göj ont i bena"

Ja ni vet nog själva hur det brukar låta. Men när löpbandet kommer fram och det plötsligt kallas träning, ja då är intresset stort för att gå och senare få lägga sig på golvet och köra stretch-programmet.

Brorsan, vicke V, byter så småningom till sina "träningsskor" han med och kör ett pass. Han kom dock inte med på bild idag eftersom han snabbt gömde sig i en låda (???).

V som körde ett lite längre och snabbare pass än lille E var så glad och stolt över detta och ville gärna delge oss andra hur duktig han varit. Den positiva responsen som V fick av mig fick dock lille E att känna sig.. Ja jag vet inte riktigt...

Han satt på soffkanten och såg extremt nedstämd ut.
"- mamma näj blij jag stoj?"
"-jag vill också vaja stoj"

"-men lille gubben, du ÄR ju stor! En jättestor och duktig tvååring!"

"ja vill va lika stoj som ni..."
"dä ä jobbigt å va liten som mig.."

Åhhhh det hugger i hjärtat på mig!!!!!

Lille lille lille E!!! Som är så stor och duktig. Som vuxit så enormt under sommaren. Som blivit en så stor och fin kille på alla sätt och vis!
Lille E som är vårt alldeles egna lilla "lallo" (på ett oerhört positivt sätt alla mor- och farföräldrar!!!!!).

Hur ska vi få lille E att förstå vad stor han är???

Han som alldeles på egen hand kan byta om till träningskläder (pyjamas och sandaler!!!) och som kör ett träningspass på 5 minuter med 1km/h hastighet... Med efterföljande stretch...

Vår store lille E!!!