Mmm, men varför kunde man inte ha fått den som skiljer sig som mest från resten av skalan så man hade kunnat träna in sig på den och upptäckt senare vad "enkelt" det var helt plötsligt att uppfostra resten av dem??
Men nej då, vi har ju tre barn. Den äldste har jag ju uppfostrat själv och gjort ett enastående jobb med om jag får säga det själv (skryt är veckans mellannamn). Med honom har det liksom aldrig funnits nåt bekymmer med, förrän nu egentligen. Nu vid elva års ålder har puberteten slagit ner som ett åsknedslag och varje dag hör man mullret av hormoner och ser de mörka tunga molnen omge vårt hus...
Men, mönstret känns igen inom familjen (nej inte från mig!) så jag är inte värst orolig, det är nog bara en period... Tillfällig... Hoppas jag...
Mellan Vicke V, bara fyra år (snart) och man ser redan spår av hans far hos honom... Lite ordningsam, lugn, vänlig (det är de alla, men V på ett speciellt sätt...) lillgammal, klok och ändrar bara humör vid hunger och trötthet! Pappa upp i dagen...
Sen har vi den lille då, yrvädret, vårt alldeles egna lilla lallo!!! Han är unik (vilket de också är alla tre, men lille E på ett alldeles unikt sätt...) han är alltid glad, om inte han är förbannad! Han är alltid rolig, om inte han är förbannad! Han är alltid hjälpsam och gosig, om inte han är förbannad! Han är alltid med på allt, om han inte är förbannad! Ja, vi kan alltså bara konstatera att vi har fått ett argt barn. Ett mycket argt barn! Man får vara glad att han inte är långsint på detta också. Nej, hans humör växlar snabbare än på en gravid kvinna med PMS-besvär!!! (hur nu det är möjligt)...
Man får också vara glad för att hans mindre åtråvärda sidor oftast (än så länge) verkar komma sjok... Det sker i sammanhängande intensiva perioder, då blir vi överrösta av morrande, rivande, fräsande och den där rösten som med sina skrik kan överrösta allt!!! Visst han får sina utbrott nån gång varje dag men oftast är han bara så söt under dem att man inte tänker så mycket på dem... Det är de här hela dagarna av utbrott som är de kämpiga... Som igår... (jag tänker inte ens gå in på vem han ärvt detta humör av, men rent utseendemässigt är han ganska lik sin pappa i alla fall, jag sträcker mig så långt att jag kan säga att det tydligen också finns inom familjen i alla fall... Punkt...!!!! Och mamma, du behöver inte kommenter!)
Men idag är det en ny dag, en ny kille och ett helt annat humör... Och när han är på sin bättre sida har han ett annat beteende som så småningom kan komma att kosta pappa mycket pengar! Det är hans utseendefixering vi talar om nu. Även där är de alla tre otroligt olika, store J har väl dragit en kam genom håret ett par gånger på elva år, vägrar klippa sig och kläder är bra att ha, skitsamma hur de ser ut eller??? Vicke V är sådär gött lagom, fint med skjorta på kalas, mysbyxor på dagis/lediga dagar och jeans när vi gör nåt annat... Klipper sig när håret börjat bli långt, kammar sig efter dusch mm mm... Sen har vi den där lille igen då, som varje dag måste se SNYGG ut, oavsett vad vi ska göra, eller vilken tid på dygnet det är. Oftast kommer han på det vid kvällsrutinerna, men ibland, som idag (och förra veckan, och veckan före det...) så kommer han på det redan på morgonen. Och då tar han tag i det på egen hand eftersom vi oftast är upptagna på annat håll!
Men då kan man bli så här snygg! Observera att efter dusch av hår och lite hjälp av mamma så anser han håret vara så snyggt att han inte kan ta på sig tröja med rädsla av att förstöra frisyren!!! Det som inte syns på bilden är att han också lyckats överdosera pappas deo-spray såpass att det blev både deo och hårfudge som fick stå på handlingslistan idag!!!
Go fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar