En stolt pappa

Maken är ju perfektionismen förkroppsligad så man kan ju fundera hur sjutton han står ut med mig som är allt annat än perfektionism. Jag har ambitionerna, jag har bara inte orken. Jag gör sånt som måste göras dvs markservice (disk, städ, tvätt) men jag gör det inte med finess.

Maken har nu varit lite orolig för den minste sonen, lille E.

Den äldste, J, han gav vi upp tanken på för längesen. Vi VET att han är lik mig i ärendet. Mellan, Vicke V, han är precis som pappa. Snygga raka rader osv. Men lille E har varit tveksamt, tills nu igår när vi gick in för att släcka lampan.

Kaoset i han säng som brukar vara det vanliga hade igår ändrat skepnad.

Och det var en mäkta stolt pappa som släckte lampan och pussade sin son godnatt innan han lämnade rummet...