En natt på centralen...

Jag dedikerar detta inlägg till min man, Stina och Marie med respektive!

I onsdags natt blev jag av en anledning strandsatt för en stund på Centralen i Stockholm... När jag tittade upp inser jag att jag sitter på första parkett...

Och spänningen var olidlig... Länge...

Många var de som kom och gick.
Fler var de som närmade sig för att direkt avlägsna sig...
Mest angelägen verkade mannen på städmaskinen vara... Jisses vad många varv han körde fram och tillbaka...

Men det fick sitt slut...
När mitt pendeltåg tillslut var på ingång och jag var tvungen att gå var showen över och den fick enligt mig ett lyckligt slut!

Ett vackert avsked...

I fredags var det dags att ta farväl av Pers bästa vän och vår granne, J.

Efter 3,5 års kamp mot sin cancer så förlorade han slaget och lämnade oss alla.

Vi vaknade till en dag med lite kyla men med strålande solsken. Ett passande väder.

Vi var ett stort kompisgäng som träffades utanför och med stöd av varandra gick in till begravningen. Den var vacker. Den var jobbig. Den var ett avsked.

" Det är svårt att mista en vän, så svårt att mista en vän. Något fint går itu. Här är jag. Var är du? Jag vill tro, att vi träffas igen. Som en fjäril som lyfter från blomman, som en fågel som lämnar sitt bo söker själen sin väg mot det höga, så har jag hört, så har jag lärt. Är det sant, så vet du det nu. Här är jag. Var är du? Det är svårt att mista en vän. Något fint går itu. Här är jag. Var är du? Jag vill tro, att vi träffas igen. "

Församlingssång Sv. Ps. 799

Psalmen var med på begravningen. Och den var så vacker. Men det är svårt. Det är svårt att se sin man lida så mycket och inte kunna ta bort all sorg, all smärta och all saknad från honom. Det var hans bästa vän. Hans närmaste vän. Och även om livet ofta kom emellan och förutsättningarna för dem att kunna umgås förändrades med tiden så fanns de alltid där för varandra. De var aldrig mer än ett telefonsamtal eller några gångsteg ifrån varandra. De visste precis var de hade varandra och det var till varann de gick för att komma ifrån, prata av sig eller bara va. Det var till varann de gick för att skratta, festa, umgås och mockla. För det var det de gjorde som mest ihop, mocklade, med allt! Ingenting var för stort eller för svårt. De var fiffel- och mockelkungar!!!

Per berättade att hans mamma alltid tyckte de körde på för hårt, lite för ofta, att de oftare borde bara ta tillfället i akt och sätta sig ner och njuta. Njuta av allt de har. Njuta av livet. Jobbet och fixet finns kvar. Detta är ingen egenskap som någon av dem någonsin besuttit även om Per faktiskt slagit av en del på tempot sen han fick barn, men Per verkar som om han äntligen hört sin mammas ord... Och jag hoppas ni där ute också tänker på det... Ta tillfället i akt att bara njuta ibland...

Livet går vidare men än så länge med tunga steg...

Livet blir ljusare om än det dröjer ett tag...

Det blev ett vackert avsked!

Men du är saknad...

Efterlysning!!!

Jag har fyra biljetter till Justin Biebers konsert i Oslo onsdagen den 17 april. Det är sittplatser på rad 5.

Grejen är den att jag verkligen MÅSTE byta dem mot 4 biljetter till hans konsert i Stockholm veckan efter...

Jag efterlyser därför fyra biljetter till konserten!!!! Mot byte av mina i Oslo.

Så snälla, om ni har eller vet nån som har biljetter, ta kontakt med mig då!!!

Q som i...

Qvinnor!!!

När jag gick på gymnasiet kom jag i kontakt med en tjejjour. Jag och två klasskamrater kände direkt att detta var något som vi ville engagera oss i och gick med. Nu blev inte våra förväntningar på det hela direkt uppfyllda och jag tror inte vi stannade kvar så länge. Vi fick känslan av kvinnan som hjälpte oss starta upp tjejjouren att män, oavsett kategori var värde noll och ingenting. Att de var en sjukdom som skulle botas ungefär. Vi kände att visst feminister är vi alla, men vi är inte radikala och därför dog det hela ut.

Jag har dock alltid varit intresserad och har ett genuint engagemang för denna typ av frågor.

Senare hamnade jag själv i en destruktiv relation som inte utvecklades alls positivt. Under ett par gånger kom jag då själv i kontakt med en kvinnojour. Idag kan jag konstatera vad lyckligt lottat jag var. Andra är inte lika lyckligt lottade. dem kämpar jag för idag.
Idag arbetar jag ideellt för vår lokala kvinnojour och både intresset och engagemanget har växt oerhört.

Det är ett mycket givande arbete, och jag rekommenderar er alla att stödja era lokala kvinnojourer. Kan man inte, eller inte vill engagera sig aktivt kan man bli bidragsgivare, genom medlemsskap eller genom gåvor, men de lokala kvinnojourerna gör ett hästjobb, verkligen. För mig har verkligheten slagit ner som en bomb och den verkligheten är inte alls vacker! Var och varannan dag träffas man av ett rejält slag i magen som lätt skulle kunna slå musten ur en. Istället lyckas man ändå samla ihop sig och vända det till en drivande kraft! Tack vare de andra engagerade kvinnorna runt om i Norden som man träffar och närverkar med så lyckas man hålla modet uppe och kämpa vidare. För jag säger det igen... Verkligheten är inte vacker...

I Sverige finns det två riksorganisationer för kvinnojourer, Roks



och SKR.



Det är ingen större skillnad på dem utan de kämpar båda för kvinnors rättigheter och för kvinnors möjlighet till självhjälp. Ja, det finns även mansjourer! För idag kallas inte våldet längre för kvinno/fru-misshandel, utan för våld i nära relationer.

Fakta och statistik:
Varje år tar Brottsförebyggande rådet, Brå, fram statistik kring mäns våld mot kvinnor. År 2011 gjordes 27 972 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. Det är en ökning med ungefär 600 fall jämfört med 2010, och med 36,5 procent på 10 år. I 85 % av fallen som anmäldes 2011 var den misstänkta en man. I vart tredje fall var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan, i 44,6 procent av fallen närstående. Och mörkertalen är stora – Brå har i tidigare studier uppskattat att endast vart femte fall anmäls till polisen.
Under 2011 anmäldes 2 471 fall av grov kvinnofridskränkning till polisen. Denna brottsrubricering inkluderar misshandel, ofredande och hemfridsbrott.

I vissa fall är det så allvarligt att det leder till att den som utsätts avlider. I genomsnitt 20 kvinnor misshandlas till döds varje år av en närstående, och i 17 fall är gärningsmannen en man som de har eller har haft en relation med. Dödligt våld i nära relationer är ofta resultatet av en längre tids våldsutövning . Läs mer om dödligt våld i Brås rapport.

2011 anmäldes 42 433 fall av misshandel mot män över 18 år. I vart tredje fall var den misstänkte bekant med offret, och i 8% av fallen hade offret och den misstänkte en nära relation.
Män drabbas alltså i högre utsträckning av våld, enligt Brå, men i mindre utsträckning av våld i nära relationer. I 88 procent av de anmälda fallen är den misstänkte en man.

Mer information finns på http://www.bra.se/

Jourernas verklighet ser ut såhär enligt statistik från Roks.
Under 2011 beräknas Roks kvinno- och tjejjourer ha genomfört cirka 120 960 stödåtgärder för kvinnor, tjejer och barn.

En jämförelse med statistiken för 2011 visar att antalet stödsökande kvinnor som jourerna har varit i kontakt med har ökat med 12,2 %, och antalet stödförfrågningar från kvinnor har ökat med 6,3 %. Antalet stödförfrågningar från myndigheter har ökat signifikant med 28 % och det rapporterades i fjol 12 072 stödförfrågningar från myndigheter till alla jourer.

Antalet tjejer som tjejjourerna har varit i kontakt med har ökat med 8,5 %. Antalet stödförfrågningar från tjejer har ökat med 51,5 %. Eftersom antalet anställda har minskat och antal medlemmar är oförändrat har arbetsbördan för tjejjourerna ökat eftersom de har varit i kontakt med fler tjejer och fått fler stödförfrågningar 2011 än 2010. Antalet stödförfrågningar från myndigheter har ökat mycket, med 61 % i jämförelse med föregående år. Tjejjourerna har också utfört många fler stödåtgärder 2011 än 2010. Antalet utförda stödåtgärder har ökat med 74 %.


Jag tänker sluta rabbla siffror och argument nu. Jag  anser att siffrorna tala för sig självt, om nån ens orkat läsa dem. Men snälla, stöd er lokala verksamhet, ni behöver inte vara aktiva! Medlemsavgiften hjälper mycket den också!!!

Ha en fin lördag!

Korrigering!

Det var inte Barncancerfonden som insamlingen var till utan till Barncancerföreningen!!!!

Rätt ska va rätt även om jag anser pengarna vara lika mycket värda och på rätt plats oavsett!!!

Stort tack till P som drog igång allt! Fler eldsjälar som du behövs!!!


Verkar ha varit problem med att kunna kommentera på bloggen också, verkar som det löst sig, det hoppas jag verkligen! Era kommentarer peppar och inspirerar!!!!

Tack!

Matmissbruk=maktmissbruk

Jag läser en blogg, om sockerberoende. Att läsa den är som att läsa om mig. Det Josefin skriver, det kunde hon ta direkt ur mitt huvud och kopiera in i sin egen blogg. Jag skrev nån gång i en av mina tidigare bloggar att jag inte vill känna att jag censurerar mig själv i mitt skrivande. Att jag vill kunna berätta om både det dåliga och det som är bra. Och jag censurerar mig absolut inte. Det finns bara ett ämne som jag förträngt att skriva om. På grund av skuld. På grund av skam. På grund av samvete. Igår såg jag Jonas Gardell i en intervju och succen med Torka inga tårar. Jag grät nästan hela intervjun. Jag kan faktiskt känna igen mig i mkt av det han säger. Fast i mitt fall handlar det om ett missbruk istället för en sexualitet. För mig handlar det om ett matmissbruk. Ett sockermissbruk. Ett maktmissbruk.
Sen kollade jag Josefins blogg och fick mig ännu en tankeställare. Igen. Så länge jag väljer att inte prata om mina problem, i bloggen, med maken med mamma eller på ett anonymt papper så erkänner jag inte min historia. Erkänner jag inte min historia så lär jag mig den inte. Och lär jag mig den inte, ja då jag kan heller inte förändra framtiden. Min egen framtid. Jag lämnade för första gången en kommentar i Josefins blogg. Det var ett första steg. Att lägga ut kommentaren i min egen blogg nu, det blir ett andra steg.

Här kommer den:

Läste om ditt val i helgen. Och precis som du, så har jag gjort tusentals gånger. Jag lever även med ett matmissbruk ihop med mitt sockerberoende och jag kommer ihåg när det var som värst så köpte jag alltid dubbelt av allt för att ingen skulle misstänka nåt. Dubbla pizzor, dubbla godispåsar, dubbla hamburgare och dubbla drickor. Jag smällde i mig det så fort att man inte hann känna ett uns smak, allt för att hinna före det dåliga samvetet. Jag åt alltid när ingen såg mig, ser dem mig inte äta så tror ju alla att man äter nyttigt! Är hälsomedveten. Sen att jag var extremt överviktig det kunde väl ingen koppla samman med ohälsosamma val eller???

Jag gillar din blogg. Gråter ibland när du kommer för nära. Kämpar mot skammen. Skulden.

Känslan av beroenden, maktlöshet, frustration, ångest med mera har jag svårt att få till i texten i bloggen. Inte för att jag inte kan skriva om det, utan för att skammen och skulden är så fruktansvärt stark än. Och för att jag aldrig nånsin visat mig svag gällande mina beroenden, missbruk och min övervikt! "Anna har alltid varit den där Goa, glada tjejen som alltid verkat så lycklig och nöjd med sig själv!"

Ja, tänk vad lite människor tilläts veta. Och än idag inte får veta...

Jag hoppas jag kommer dit en dag!
Slippa skulden och skammen!

Slippa oroa mig för människors blickar. Oron för att falla tillbaka. Oron för att bli tjock igen. Oron för att drabbas av nya ätstörningar. Oron för att inte bli omtyckt. Oron för att bli ihågkommen som Anna, den där stora tjejen. Oron för att inte orka leka med barnen. oron för att inte känna mig vacker. Oron för att inte gilla mig själv. Oron för... Och för... Och för... Och även för att...

Det var det. Inte så svårt kan tyckas. Inombords mår jag illa. Inte för att jag inte står för det jag nyss skrivit, utan för det att jag ska dela det med er... För att det föder en ny oro, oron för att ni ska tycka att det är fånigt, löjligt, inte värt prata om, självömkan, att jag får skylla mig själv, att... Och att... Och att... Denna ständiga oro... Alltid närvarande, alltid där. Alltid orolig, alltid i vägen.

Idag har jag ju lärt mig att leva, jag mår bra, jag är lycklig. För första gången på så många år. Jag älskar livet. Jag är så tacksam för det jag har. Jag har börjat gilla mig själv, jag tror att jag duger rätt bra. Och jag lär mig, otroligt sakta men säkert, att gilla delar av min kropp. Och kanske är det därför jag är så rädd för att detta kan ändras...kanske är det därför oron gör sig så oefterlängtat påmind emellanåt. Men det kanske inte alltid behöver vara negativt. Kanske oron så småningom kan komma att bli till en medvetenhet som arbetar lite annorlunda...

Svarade wildrose i en kommentar, gav goda råd. Jag står för råden, men det här inlägget blir ett tydligt exempel på hur djupt beroenden sitter i själen, i hjärnan och i hjärtat... Jag vet vad jag säger och jag menar mina råd. Jag anser mig också vara fullt kapabel att ge råd, stötta och hjälpa. Mkt tack vare min egen historia. Men jag måste också erkänna för mig själv att jag bara är en människa. Mänsklig. Och att tankar och känslor ibland inte alltid är de mest realistiska. Jag lär, och försöker leva som jag lär.

Min bästa väninna har/hade en liten liten klisterlapp, knappt synlig på sin badrumsspegel. Den var genomskinlig, med en lite svart text. Det stod "du är vacker" på den. Och varje gång jag var hos henne så kunde jag i efterhand höra de orden långt inne i huvudet, vare sig jag medvetet läst lappen eller inte... Suveränt!

Nu ska jag runda av. Men jag hoppas för min egen skull att jag kommer tillbaka till ämnet... Det är fler än jag som behöver det...

Tack ni som orkat lyssna!

Klockan 13.06

Ja, det var då samtalet kom. Det där lilla samtalet jag väntat så på.
Samtalet som än en gång skulle kunna komma att innebära stora förändringar, för mig, för barnen, för Per. För oss alla.

Och det blev så... Stora förändringar. En helt ny vardag. För oss alla. Men främst för mig och barnen kanske. Jag har ju sedan 2006 pluggat. Jobbade terminsåret 2011-2012 med ett jobb som innebar att jag helt och håller la mitt eget schema. Fördelen med att vara arbetslös kanske. Vilket då innebar både halvdagar och hela lediga dagar hemma med barnen. Samt lediga lov med skolpojken.

Men från och med 1 dec kommer detta att förändras. Radikalt!

Jag har fått ett jobb!!! Alltså, ett RIKTIGT jobb.
Inte mitt första jobb, jag har ett ganska långt cv, men det är det första jobbet som jag faktiskt är utbildad för.

Efter 5,5 år på universitetet, en politices kandidatexamen och med ett fett studielån samt ett år av arbetslöshet så har jag äntligen nått mitt mål!!!

Och det känns nervöst. Herregud, det första jag gjorde efter samtalet var att springa in i tvättstugan och byta kläder!!! Det är en reaktion som heter duga kan jag lova. Men i och med det så kom jag ju på att jag måste shoppa! En helt ny arbetsgarderob måste köpas in. Per tyckte att vi nyss gjort det, på Ikea, men ok jag bjuder på den, jag måste ju ha nåt att fylla själva garderoben med! En helt ny hörngarderob ska bli min working-closet!

Men det är inte bara nervöst, det är otroligt förväntansfull också. Och förbaskat roligt!!!!
Jag längtar. Räknar ner dagarna. Men kommer att njuta järnet av de här sista dagarna innan mitt liv som anställd börjar.

Ahhh! Om ni visste hur underbart det här är! Hur fantastiskt det känns. Hur lycklig jag är... Idag var bara en sån där dag som jag hoppas jag aldrig glömmer. Tacksamhet. För alla runtomkring mig. Tacksamhet. För allt jag har. Tacksamhet.




Även om jag nyss upptäckte att vare sig Dallas eller Grey's går på tv idag!!!!!

Provokation

http://www.dn.se/sthlm/medvetslos-ranad-och-lamnad-pa-spar


Läs artikeln och begrunda...
Ge er tid till eftertanke och reflexion.
Analysera gärna.

Jag erkände snabbt för mig själv när jag såg det att jag tyckte det var fördjävligt rent ut sagt.

Jag blev otroligt upprörd, förbannad och ledsen.

Ibland funderar jag över vart vi är på väg...

Men om man vänder på det istället....

Analyserar det på ett annat sätt.
Reflekterar och tänker efter utifrån samhällets perspektiv.

Läs artikeln igen och begrunda det så som våra politiker, myndigheter och många av samhällets medlemmar också gör, utifrån deras perspektiv. Ekonomiska, politiska eller vad de än må vara...

Varsågoda...

http://www.dn.se/sthlm/medvetslos-ranad-och-lamnad-pa-spar

Vad tycker ni???

"Förskräckligt" kanske många tänker vid första anblicken, men har ni tänkt på följande?
Hur var mannen byggd? Vad hade han för kläder på sig? Syntes guldkedjan och mobilen? Hade han talat, kanske rent av någon gång skrytit över sina ägodelar? Han kanske hade bjudit och delat med sig av sina pengar tidigare under kvällen? Brukar han vara givmild på sin fritid?

Är ni helt säkra på att han inte ville bli rånad och lämnad på spåret? Var det nån som hörde att han sa nej? Var han berusad? Vad betydde egentligen kommentaren han fällde strax innan? Kan den rent av ha uppmuntrat till rånet? Är ni säkra på att han inte orsakat skadorna själv? Han kanske ville ha uppmärksamhet? Var det inte så att han visade sina ägodelar? Var han tillräckligt hjälplös? Var han tillräckligt nykter eller tillräckligt onykter?

Du kanske undrar om det spelar någon roll? Inte finns det väl någon som VILL bli rånad och lämnad? Jo, ibland spelar alla dessa omständigheter roll, märkligt nog... Tjej efter tjej blir ifrågasatt efter våldtäkter. Och gång på gång blir förövarna frikända... För de kunde ju inte veta säkert att denna tjej inte ville bli påsatt av en eller flera okända män i dubbla storleken och ålder.

Slagsmål, rån och liknande tas det för givet att ingen vill råka ut för... Men våldtäkt?
Vad är skillnaden?

Såklart är detta till för att provocera, men ni som ändå har förmågan att empatisera för mannen på spåret, mannens anhöriga och för andra utsatta, gör det!

OBS!!! Länken (dn.se) och det som är skrivet i rosa skrift är taget från en väninnas fd kollega.

Kvinnofrid

Åhhh jag blir så trött ibland...

Trött när inte jag får sova. Trött på att inte få komma på arbetsintervjuer samt få ett jobb. Trött på att hitta på nya middagsmenyer. Trött på att det eviga husmorsjobbet aldrig tar slut. Trött på att inte tiden räcker till. Trött på att tjata tjata tjata. Trött på att samhället ibland verkar fullkomligt uppochner. Trött på att ständigt höra om utsatta människor utan att något görs åt det.

Jag och "mina medsystrar" kan inte föra den här kampen ensam. Vi behöver ER hjälp, och jag fattar inte vad som är problemet, att ni inte vill eller att ni tror att ni inte kan???

Var ligger samhällets och era prioriteringar???

Har ni hört uttrycket, "ingen kan göra allt, men alla kan göra något"???

Jag vet att jag får mina predikningsperioder då jag gapar om lchf, om politik, om skolan, om arbetslöshet, om Unicef och om kvinnofrid... Men det är bara därför att jag ibland just blir så trött.

Blir trött på mig själv också när jag inte gör tillräckligt. Men som sagt, ingen kan göra allt. Jag gör det jag kan.

Och just nu efter helgen känner jag mig peppad till max och rätt så optimistisk även om nedslagen träffar som knytnävsslag i magen emellanåt.

I helgen var jag i Finland. Träffade otroligt mycket underbart goa kvinnor som alla jobbar för och mot samma mål.

Det var den årliga konferensen Nordiska Kvinnor Mot Våld.
Årets ämne var stalking och jag tyckte det var ett oerhört viktigt och bra ämne.

Vill bjuda in er alla till ett event i Karlstad på lördag. På stora torget rättare sagt kl 15.00. Då kommer två tjejer som cyklar från norr till söder, 189 mil. För att hedra de kvinnor som under 2000-talet (2000-2011) dödats av sina män i vad som kallas våld i nära relationer. Kvinnomisshandel. Hustrumisshandel. Kvinnofridsbrott. Ja kärt barn har många namn....

Tyvärr stannade inte summan av utsatta kvinnor där. Ska man vara korrekt så är det egentligen 201 kvinnor som fått sina liv avslutade i förtid. Det slutade tydligen inte när året 2012 började, trots att vi alla hoppas att nästa år ska bli bättre.

Bättre lagstiftning. Bättre samarbete. Bättre och fler kvinnojourer/socialtjänst/poliser/kvinnohus...

Ja, nånstans brister det...

Jag uppmanar er som kan/vill/orkar/måste/behöver/har råd att på nåt sätt engagera er. Är vi många så behöver inte alla göra allt.

Jag blev ju till och med inbjuden till stadshuset i Helsingfors på tilltugg och mingel! Vilken ära. Sen att tro att man i några timmar hängt med självaste presidenten var ju inte heller fel...

Livegen...

Det har gått ett antal år sedan slaveriet avskaffades, vilket är otroligt skönt tycker jag. (vet att slaveriet fortfarande finns kvar i praktiken, men att det är moraliskt borta iaf i min teori är gött...)
Det som tyvärr inte försvann med det var begreppet "livegen"!!!

I alla tider har det funnits folk som varit livegna. Bönder, kvinnor, barn, slavarna, svarta... Den senaste i raden av livegna är våra svenska arbetslösa.

Jag är en av dem så jag vet precis att det är så det är... Så ni som inte håller med eller som anser att vi arbetslösa inte gör vårt för att ändra på vår situation, ja ni kan helt enkelt sluta att läsa precis nu... Och jag vet att ni finns, jag skulle till och med kunna namnge er bland mina egna vänner... Självklart kommer jag aldrig att hänga ut er, för för mig är vänskap mer än att få sista ordet.

Jag ska berätta min historia, den är lång, så ni som inte orkar läsa den kan också sluta nu...

Jag har haft ett jobb sedan jag var 17 år och 11 månader. Jag fick dispens på en månad för att kunna få börja arbeta. Jag började min sk karriär på Milko i Arvika. Där stannade jag tills strax innan de stängde och flyttade till Karlstad. Då var jag gravid och efter min flytt till Stockholm så var jag mammaledig ett år. Hade jag fått bestämma själv så hade jag inte varit mammaledig så länge. Varför??? jo för att jag VILLE jobba. jag älskar att jobb och allt vad det innebär. jag började tidigt att leta nytt jobb och fick napp på första försöket. Jag började jobba heltid på ett boende för vuxna dövblindfödda med grav utvecklingsstörning för koncernen MoGård AB. Mina kvalifikationer??? utbildad i teckenspråk och min personliga lämplighet.

På grund av olika omständigheter sa jag själv upp mig i nov 2004 och flyttade tillbaka hem. Jag blev för första gången inskriven på arbetsförmedlingen men fick deltidsarbeta utan begränsningar då eftersom vi hade en (S) regering. Jag fick direkt ett vikariat inom LSS:en i Arvika kommun och där blev jag sedan kvar, om än i olika omfattning, ända tills 2008 då jag födde mitt andra barn OCH var heltidsstuderande på universitetet sen två år tillbaka.

Hänger ni med??? Jag började alltså studera 2006, först till lärare i två år. Samtidigt, 2006, får vi i Sverige en ny regering. En (M)-regering eller vad man ska kalla det... I och med detta så införs nya regler i a-kassan och de arbetspolitiska åtgärdsprogrammen. Men inget som jag drabbas av egentligen. Jag är ju student på heltid och senare också mammaledig.

2009 får jag son nummer tre. Fortfarande heltidsstuderande men känner nu att det kan va skönt med en paus och tar därför mammaledigt en helt termin. Som sagt, jag gillar inte att bara sitta hemma... Jobba eller plugga är något jag behöver göra för min överlevnad!

2011 tar jag äntligen min efterlängtade examen, en politcies kandidat examen i Statsvetenskap. jag har dessutom flera fristående kurser i bagaget samt en tvåårig lärarutbildning (påbörjad) i mitt CV.
Jag börjar söka jobb på våren 2011 under min sista termin på universitetet. Jag har tänkt vara mammaledig under sommaren och dum som jag är så trodde jag att jag skulle haft ett jobb till hösten, när semestrarna tog slut...

Jag vill ju jobba. Och alla som VILL jobba de lyckas ju på något sätt hitta jobb ju!!! Eller??????????
Det var nog min största missbedömning.

I augusti 2011 skrivs jag återigen in på arbetsförmedlingen och tar kontakt med a-kassan. Då kommer nästa kalldusch. Och nu får ni som är intresserade börja vässa öronen för att hänga med, för det är knappt så jag gör det själv!!!!

Augusti 2011:
1. Nyinskriven på arbetsförmedlingen. Nyarbetslös. Ska ENDAST matchas mot nya jobb. Är INTE av prioriterad art!!!
2. Återupptagen på a-kassan. Långtidsarbetslös sedan 2006. Får endast deltidsstämpla MEN fortsätta på sin förra period dvs 92 dagar. (en full period är 300 dagar). OCH med nedsatt ersättning, så istället för 80% så får jag idag bara 65%. Snyggt jobbat Anna kände jag nu...

Jag fattar ingenting, men är egentligen inte orolig. För det första så är jag så förbaskat dum att jag fortfarande tror att jag ska kunna få ett jobb. Herregud, jag har ju jobbat och studerat hur länge som helst. Jag har ett bra CV... Enligt mig! Dessutom har jag fått för mig att jag kan plugga på kvällar för att utöka mitt CV. Det fick jag INTE enligten tjej på a-kassan i september. För att slippa sitta hemma så gör jag nu en sak som jag antagligen såhär i efterhand kommer att få ångra dyrt...

Jag skriver in mig på Arvika Kommuns Bemaningsscentral. Där blev jag iaf önskad och fick börja jobba direkt. Jag jobbade hela hösten, nästan heltid. Vilket var gött, det tog inte så mkt på mina stämplingsdagar då... Nu var ju inte det så jädra bra som jag först tyckte då...

På arbetsförmedlingen (i augusti) får jag min nästa tid i januari, 2012????!!!! På en söndag dessutom... Bra koll eller?? I januari, får jag ringa och byta dag eftersom det enligt mig inte är öppet på ams på söndagar... Oj då säger hon... Jag får en ny tid om två veckor, i slutet i januari.

Har jag nämnt att jag har tre barn??? Och att jag arbetar på bemanningen vid detta tillfälle???? Vid tiden för det andra mötet ringer hon återbud 17 minuter innan avsatt tid!!!!!! 17 minuter!!!!!

Hon lovar att ringa om ett par dagar meden ny tid.... Det gör hon inte (trots mail och meddelanden)... Men det gör jag... I April!!!!! Oj då säger hon... Igen...

Oj jag glömde ju en incident som hände i höstas också, i november rättare sagt... När jag blev inskriven på alla olika instanser i augusti så behövdes ju alla jag nånsin gjort styrkas med papper och intyg. Jag fixade alla papper utom ett, som på grund av byråkrati inte kom till mig förrän i nov. Jag hade vid detta tillfälle fått ett sånt där gulligt "hot-brev" som ams skickar ut där det klart och tydligt står att "-gör såhär annars ryker din ersättning!!!!!" Jag försöker ett par veckor få tag på min handläggare men lyckas inte och får då rådet av kundtjänst att gå dit och be om att få prata med någon där på plats. Det gör jag. Och får min en rejäl utskällning för att jag med mina meriter fortfarande är erbetslös efter 4 månader!!!! Kvinnan i "kassan" tror inte ett ögonblick på att jag verkligen anstränger mig till det yttersta för att söka jobb! Jo, mellan mitt timvikariats-arbete som nästan är uppe i 100% , familjen och mitt sökande efter jobb så JO, jag söker jobb svarar jag... Jag söker ungefär 10 jobb i veckan! Kvinnan tappar hakan... Inte mer? Frågar hon... Nu tappar jag hakan... Öhhh, jag tappar lite fokus där känner jag... Kvinnan slår på datorn och så säger hon, mycket upprörd att hon får banne mig upp över 590 jobb!!! Bara idag!!!! Och antyder att det är så många jobb som jag då ska söka, varje dag... I hela Sverige.

Nu blir jag också förbannad... Ledsen... Och otroligt kränkt...

Jag VET att nya regeringen vill att man ska söka jobb så långt bort som möjligt och att barn och familj och hus och annan sån skit inte alls är nån ursäkt... Men för mig så är det det... Det är STOR skillnad! Min man har fast heltidsjobb, minst, och ska jag flytta hela familjen då så får ju han börja om som arbetslös... Vad är det för lösning??? Nej, men det är ju såklart inte så det är meningen säger hon nu, kvinnan... Du får helt enkelt börja veckopendla! Ja för att ha två boenden och slita upp barnen (för jag kan inte va utan dem!) (samtidigt som inte maken vill va utan dem!) odet är ju optimalt säger jag. Och ja, det tycker hon...

Jag frågar henne då vad som är deras uppgift mitt i allt, för när jag blev inskriven så sa min handläggare att hon utifrån min profil kommer att sitta och matcha mig mot jobb, och så fort hon hittar något som matchar så skickar hon ett meddelande om det så jag kan söka jobbet... Och JA, det stämmer säger kvinnan. Det är så vi hjälper till... Då svarar jag henne att då fattar inte jag varför jag inte har fått ETT ENDA meddelande om en matchning på över fyra månader, framförallt eftersom kvinnan BARA IDAG matchat mig med över 590 jobb!!!!!!!!

Kvinnan svarar nåt konstigt som jag inte orkar lyssna på. Säger att "-ja men då skriver jag väl ut en åt dig nu då!" Hon skriver ut ett jobb som handläggare på Pensionsmyndigheten och räcker över åt mig. "-behåll det där du säger jag, jag sökte det där jobbet redan förra veckan så...!!!!!" Sen går jag.

Mitt nästa möte med ams och min handläggare får jag efter att jag "våldgästar dem den där dagen i maj nu 2012. Då har jag fått veta av a-kassan att mina deltsidsarbetsdagar snart är slut och att jag även gjort slut på min period som jag påbörjat i augusti. A-kassan har dock ett glädjande besked åt mig, jag är berättigad till 150 nya dagar eftersom jag har barn.
Det jag vill prata med ams om är att jag vill jobba. Jag vill ha praktik. Jag vill kunna få läsa.

Men jag är ju INTE av prioriterad art så inget av detta får jag göra. Jo, just det ja, plugga får jag tydligen nu helt plötsligt. På halvfart, en termin i taget och bara efter godkänd ansökan till a-kassan... Detta lär jag ju säkert hinna nu när ansökningsperioden gått ut för längesen...

Min handläggare lovar att ta kontakt med mig direkt efter hon kommer tillbaka från sin semester. Vecka 32 säger hon. På onsdag v. 32 orkar jag inte vänta längre utan ringer henne själv. Hon hade glömt, men skulle ta tag i det direkt. Hennes chef skulle komma tillbaka v.33, men då lovade hon att ringa mig Direkt hon pratat med sin chef!!! Nu är det vecka 35... och jag har fortfarande inte hört ett dugg!!!

Men så är jag inte heller av prioriterad art!!!!

Men det är väl ingen fara säger ni, du jobbar ju och så. Nej, inte nu längre. Nu FÅR jag inte jobba längre om jag ska stämpla utan har fått sluta på bemanningen. Mina begränsade deltidsarbetsdagar är slut... Det kändes SKIT kan jag tala om... Men det är lugnt sa hon på a-kassan... Du har ju ersättning i 127 dagar till!!! Och dessutom, (nu kommer det jag får ångra dyrt), har du jobbat ihop till en helt ny period när dina 127 dagar är slut!!! Jippie kände jag, då får jag 300 nya dagar, med 75 nya deltidsarbetsdagar, och då kan jag gå tillbaka till bemanningenoch deltidsarbeta i ytterligare ett år nästan och tjäna ihop till en ny period med nya dagar... Och lade hon till, det var ju synd att jag gift mig också, för hade jag varit ensamstående med barnen så hade jag kunnat gå förbi systemet och välja att hamna i jobb- och utvecklingsgarantin nu direkt, med lite högre ersättning igen... Ja, det var ju förbannat synd!!!!!!

Och ekorrhjulet går runt runt runt runt.... För till saken hör att s länga jag har en enda jävla dag kvar på a-kassan så FÅR JAG INGEN HJÄLP FRÅN AMS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så länge jag har dagar kvar är jag inte av prioriterad art!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så länge jag har dagar kvar, i detta fallet då 427 dagar, så gör inte Ams ett dugg!!!! På grund av ekonomi!!!!!!!!!!!!!

Nej, nu hade jag fel!!!

Fick ett brev från ams idag ju... Idag, tisdag alltså... att jag MÅSTE ta hjälp av en jobbcoach... Vilket jag INTE vill, vilket min handläggare sa att jag INTE behöver!!!!!!Jag ska vara där kl 15.00 på torsdag... Kl 15.00 på torsdag jobbar min man, och mina barn har inte rätt till dagis! För det har Arvika kommun ihop med dagis bestämt. Är man arbetslös har man rätt till 15/vecka på dagis, och dagis har rätt att själva bestämma vilka dagar som dessa 15 timmar ska placeras ut (vilket jag fullkomligt tycker är helt ok). På vårt dagis ligger dessa timmar på mån-ons mellan 9-14!!!! Det vill säga att jag inte har någon barnomsorg på torsdag kl 15 och fruktansvärt knappt om tid att kunna fixa detta också eftersom jag har mindre än 48 timmar på mig!!!!!!!!!!!! Vilket jag tycker är sjukt.... Och det visar igen vad fruktansvärt livegen man är. För längst ner i brevet så kommer samma hot som vanligt, om jag inte infinner mig på utsatt tid, med kallelsen som intyg så kommer jag att förlora ersättningen!!!!!!!!!!!!!!

Men det är väl klart, som arbetslös så har man ju absolut INGENTING annat för sig än att sitta hemma och stirra i väggen!!!!!! Man kan inte ha andra saker som är beroende av en, eller andra möten inplanerade... Man är totalt fullkomligt livegen!!!!!!!!

Ams, a-kassan, kommun och staten kontrollerar precis allt jag gör. De bestämmer vad jag får göra och de bestämmer hur jag får göra det och när....

Som jag skrev innan så måste jag jobba/studera för att överleva, och det ligger mycket i det.
NEJ, jag är inte suicidal, men jag känner hur jag försvinner längre och längre bort från verkligheten och livet av att bara vara hemma... Man tappar kontakten med människor och sig själv. Man blir ensam! Otroligt ensam... Så hur den här nya politiken från regeringen kan motivera att man vill få fler i arbete och att få fler folk fria från utanförskap det fattar inte jag! Det är ren bullshit!!!!!!!!! men det är så otroligt lätt att döma och utöva makt, kontrollera och styra över andra människor och över politiken när man vet med all säkerhet att man inte kommer att bli drabbad själv...

Ska inte gnälla mer nu, men jag tycker systemet är förbannat sjukt...

Nu ska jag vänta på att min handläggare kontaktar mig imorgon, om inte hon glömmer, eftersom jag inte orkade hålla mig utan ringde henna själv efter att jag fått brevet idag. sen får vi väl se om hon passar mina små juveler under tiden som jag går på det påtvingade mötet för att behålla min ersättning... Den där feta ersättningen på 65 % av en heltidslön som jag hade för 10 år sen!!!

Snacka om inflation!