En dag kvar...

Tills den nya bloggutmaningen börjar som jag tänkt va med i. Det är min svägerska, Sara, som tagit initiativet till utmaningen som kan sammanfattas som en ABC-lek! Det gäller att följa alfabetet och fota den aktuella bokstaven för dagen utifrån din egen tolkning. Till exempel; fota mig imorgon! Jag heter Anna, börjar på A, skitbra! Eller en blomma på B osv... Bara din egen fantasi begränsar dig!

Imorgon, den första november alltså börjar vi! Vill ni va med???

Och med risk för att det blir mycket kaka på kaka så kör även jag igång en bloggutmaning som går i musikens tecken, Ditt liv i musik, heter den. Hade tänkt en start nu imorgon men skjuter på det till förmån för den här utmaningen. Men från december får ni stanna till, för då kör vi även den!
Beskrivning kommer närmare start!

Ha de!

Jag älskar...

... Min familj. Min man och mina barn. De är mina underverk. Det är hos min familj jag hämtar min kraft när den fullkomligt tagit slut. Även de gånger då det är familjen självt som förbrukat min sista droppe av energi så är det bara de som till fullo kan fylla på depåerna igen.

 

Jag älskar hur vi samspelar med varandra i ett alldeles underbart, rörigt, frustrerande, rörande, lyckligt, högljutt kaos. Jag älskar att få somna i min mans armar likväl som att få vakna upp bredvid honom, so what, om det råkar ligga ett gäng armar och ben mellan oss, över oss, under oss eller överallt.

 

Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.

 

Jag älskar den där stunden på kvällen, precis före vi går och lägger oss, min man och jag, då vi smyger in till alla barnen. Släcker lampor, lägger över täcken, både en, två och tre gånger innan vi ger upp. Jag älskar hur de rör sig i sömnen och mumlar nåt innan de snosar vidare när vi pussar dem på kinden och säger "Godnatt, jag älskar dig".

Jag älskar hur underbart det är när de vaknar på morgonen och sträcker ut sina armar mot en, kryper intill, vill vara nära (även om deras kroppar är fullkomligt iskalla! Och då menar jag verkligen iskalla!!!). jag älskar hur det inte dröjer så länge innan det kommer en bil körandes rakt över ansiktet, ner under linnet och ut på ryggen. Hur de gömmer sig under täcket och man snart blivit utkastad ur sin egen säng.

 

Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.

 

Jag älskar hur min man och jag börjat åldras tillsammans och tanken på att vi ska få fortsätta göra det i många många år till. Hur vi kommit att komma varann så nära att vi i extas ibland utropar samma saker, hur vi avslutar varandras meningar och hur vi alltid lyckas klämma i med samma poänger utan att det alls är uppgjort.

Jag älskar hur jag och min man har samma grundläggande värderingar men att vi kan ha olika uppfattningar om mycket annat. Men jag älskar även när min man inser att det är jag som har rätt och byter åsikter.

Jag älskar hur min man alltid är så omtänksam och respektfull mot mig, mot barnen, mot sina föräldrar och motmina föräldrar och andra människor som vi har i vår närhet. Hur han alltid ställer upp på oss eller människor som behöver stöd.

Hur han gå ut tidigt på morgonen under vintern och stoppar in min motorvärmare och skrapar av isen från mina rutor så jag ska slippa det med ett gäng barn hängandes i kläderna.

Jag älskar hur han alltid pussar mig godmorgon och hejdå innan jag vaknat på morgonen och hur han ringer strax efter att han vet att vi gått upp för att önska oss en trevlig dag.

Jag älskar honom för sättet han tittar på mig. Sättet han tar i mig. Sättet han pratar med mig. Sättet han skrattar åt och med mig. Och framförallt så älskar jag sättet han älskar MIG på.

Jag älskar min man för den han är, som man, som make, som pappa,som son, som svärson och som vän.

Jag älskar att han är min. Jag älskar att jag är hans.

Jag älskar hur väl han känner mig. Hur han vet när jag mår bra eller när jag mår dåligt. Jag älskar honom för att han vet precis vad han ska säga för att få mig att skratta, le eller brista ut i totalt gapflabb.

Jag älskar även att han har en fingertoppskänsla för att förstå att jag menar allvar när det är något nytt som jag känner att jag bara måste ha... Och hans sätt att kunna lyckas slingra sig ur så att det slutar med att vi bara kommer hem med det som vi faktiskt absolut bara måste ha vilket resulterar i ett antal färre återköp.

 

Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.

 

 

 

Detta var denna veckas bidrag i blogg-utmaningen "JAG".

Kolla gärna in Elvornas hem för att kunna läsa fler bidrag!

 

 



Jag tycker inte...

Jag tycker inte om en massa saker. Allt ifrån en massa smått till en massa stort. Allt från den simplaste och oviktigaste grej till de mest komplicerade och viktigaste sakerna.

Jag tycker inte om när tvååriga barn hotas av utvisning. När en levande människa på detta sätt blir föremålet för en kostnad i en statlig myndighets budget som redan är satt för stramt. Jag tycker inte om hur det blir till ett politiskt spel där olika lagar är för komplicerade och tolknings-begränsade så de inte på något sätt går att samspela med vilket då går ut över en tvååring utan möjlighet att försvara sig själv.

Jag tycker inte om hur man inte kan se en hotbild mot mammor eller barnen då pappan systematiskt förföljt och/eller utövat någon form av våld mot dem bara för att pappan säger att det inte finns någon hotbild. Jag tycker inte om hur maktlösa dessa kvinnor och barn blir och den rädslan som dessa dagligen får leva i. Jag tycker inte om hur dessa pappor även efter att ha tagit livet av sitt barns mamma fortsätter att ha ensam vårdnad om barnen.

Jag tycker inte om hur kvinnor blir urklippta ur möbelvarhuset ikeas kataloger för att det inte passar sig. Jag tycker inte ett företag som Ikea har rätten eller ens behovet av att ta ställning på detta sätt, utan borde gått på sin familjära linje och behållit hela familjen intakt! Oavsett kön.

Jag tycker inte om hur småkillar med sinne för ekonomi och profit kan få avtala om vinster med Migrationsverket och "beställa" hem ett stort antal flyktingar från Syrien. Sårade. Skadade. Traumatiserade. Nakna. Ensamma. Tomhänta. Så kom de hit. Och lämnades vind för våg. Ånej förlåt, jag glömde, de har personal som kan svara i telefon, servera frukost och städa. Tror till och med att det fanns en vaktmästare att tillgå vid behov. Och det viktigaste, de gav ju faktiskt den höggravida unga kvinnan ett busskort så hon på egen hand kan åka Värmland runt med flertalet byten innan hon tillslut når fram till ett BB.
Tacka vet jag vänliga själar som på eget bevåg tar sig an och vurmar för dessa starka men för tillfället otroligt trasiga människor som litat till myndigheter i goda Sverige och blivit lämnade åt sitt öde på grund av dagens profit-tänk!

Jag tycker inte om när maken och barnen är borta för länge för långt bort. Jag tycker inte det är så himla hippt att behöva somna själv i sängen, och nej, barnen hjälper inte till med det, av flera anledningar.

Jag tycker inte det behöver slaska och töa om vintern. Låt den snö som kommer få ligga kvar tills den ska bort för gott.

Jag tycker inte att de moderna somrarna är vare sig tillförlitliga eller tillräckliga. Jag vill ha mer!

Jag tycker inte om när man träffar goda vänner och trevliga människor för sällan.

Jag tycker inte om när huset är skitigt och ostädat. Vilket det tydligen envisas med att vara varje dag. Så jag tycker inte det här väldigt ofta!

Jag tycker inte om, jag till och med hatar att jag inte längre kan äta lussekatter. Jag tycker inte om att sakna lussekatter så mycket som jag gör...

Jag tycker inte det är värt besväret att lägga energi och kraft på människor som inte förtjänar det. De som bara tar och tar och tar, men aldrig ger nånting tillbaks. De som bara kör på, omedvetna om sina medmänniskor, och om andra människor känslor- säkerligen också sina egna känslor också...

Jag tycker inte att vi ska behandla varandra illa. Inte ljuga. Inte såra. Inte skada. Inte föra bakom ljuset. Inte sluta drömma och älska. För vad vore vi då???

Som ni ser, jag tycker en massa "inte" om en massa och mer finns det att tycka "inte" om!

Detta var mitt bidrag till veckans "Jag"- utmaning från Elvornas Hem-bloggen!

Jag växte upp...

Min andra del i utmaningen "Jag" från Elin och www.elvornashem.blogspot.com.

Jag växte upp i en medel-Svensson-familj. Vi representerade den klassiska kärnfamiljen. Pappa, mamma min bror och jag. Husdjur var först en katt, sedan en hund. Min mamma, min bror och jag börjar alla på bokstaven A.
Vi hade såklart också villa och "volvo"(ja en bil iaf, eller vad man nu ska kalla en Ford).

Jag minns min familj som väldigt kärleksfull och traditionsbunden, och jag är övertygad om att det är därför som kärlek och traditioner betyder så otroligt mycket för mig idag, framförallt sen jag fick barn själv.

Mina föräldrar har alltid stått som modell för nån form av ideal för mig vad gäller en familj. Mina föräldrar träffades när mamma var mitt i tonåren. Pappa är sju år äldre. De träffades i en bil, typiskt värmländskt.

Det tog mig många många år, närmare 30, innan jag insåg hur otroligt olika mina föräldrar är, men att de trots det hittat den äkta kärleken, i varandra.

Jag hade en lycklig barndom.
Julstrumpan på julaftonsmorgon var viktig, den hängde med ett par år även efter att min bror och jag fått egna barn. De stora helgerna under året har spenderats med pappas släkt och gemensamma bekanta, vuxna och barn i en salig blandning.

Jag minns dock de vanliga helgerna som de bästa. Varje fredag åkte vi till Ica, då låg det där som jysk ligger idag, och hade en stooor skylt ovanför dörren gjord av ett stort antal runda silvermetall-medaljonger där Ica stod i röd text. Jag kommer ihåg att vi alltid köpte korv, beninersylta kallade jag den och jag fick alltid smaka av dem i charken. Vi köpte alltid vindruvor i lösvikt. Pain Riche. Och så köpte vi alltid familjegodis, dvs en stor påse lösgodis som direkt vi kom hem hälldes upp i en grå sex- eller åttkantig porslins skål med lock. Jag minns än idag doften av hur godiset luktade varje gång man öppnade locket, eller ljudet av själva locket när nån i familjen smygandes försökte ta ett par bitar utan att någon skulle få vetskap om det.

Jag minns hur vi på söndagarna åkte på hockey och kollade den lokala klubben. Vi satt högst upp. Och jag fick alltid korv och nötcreme i pausen.

Min favoriträtt var spagetti och köttfärssås. Ingen i hela världen gör godare köttfärssås än min mamma.

De första 9 åren levde vi på en gata i rondell form med barn i alla hus. Det var 5 eller 6 rondeller och barn i nästan alla hus. Det byggdes kojor både sommar och vinter. Vi lekte krig, cowboy och indianer, dunken, spelade fotboll och tennis. Och inget var bättre än vinterkvällarna i gatlyktornas sken när vi fick ut våra pappor i snökojorna och de hjälpte oss med de svåra detaljerna och sedan ställde upp på snöbollskrig.

Jag lyssnade på herreys och the pinks. Jag älskade Dallas fast jag är osäker på hur mycket jag faktiskt såg, men det var en kväll jag fick somna i soffan och pappa bar upp mig till sängen...

Somrarna tillbringade jag mycket med min mormor ute på landet. Mormor har varit en av de viktigaste personerna under min uppväxt förutom mina egna föräldrar och jag saknar henne grymt mycket varje dag...

Min uppväxt var en "bubbla". Den var mycket av det jag önskar för mina egna barn idag. Jag var lycklig, jag var trygg, jag var omhuldad, jag var respekterad och jag var älskad...

Jag bor...

Har kopierat från min svägerskas blogg efter en blogg jag antar att hon läser som jag också fick gå in och läsa såklart, en bloggutmaning. Varje måndag ger mamma Elva, Elin, från bloggen www.elvornashem.com ut en bloggutmaning. Jag har själv inte tidigare följt bloggen men efter att min svägerska, Sara, hakade på utmaningen kände jag att "-va fasen!!!" om inte annat är det ju perfekt om man har blogg-torka nån gång. Dagens utmaning var iaf: Jag bor...

Här kommer det...

Jag bor i en stad, en ganska liten stad. För längesedan hette den oskarsstad, döpt efter en kung, det gör den inte längre. Idag vet jag inte var den fått sitt namn ifrån.

Men dryga 26 000 invånare kan man lätt tro att alla känner alla, och så är det nog för många. Själv har jag valt att flytta ut på landet, drygt 1,5 mil, och därmed tappat mycket av den lokala sociala anknytningen där man är "hej" och "tjenis" med alla. Och jag älskar det. Flyttade från småstadens kärna ut till småstadens landsbygd när jag träffade mannen i mitt liv. Nu är man "hej" och "tjenis" med alla man möter här och innerstaden känns lite stor och främmande. Kommer än idag ihåg hur konstigt jag tyckte det var i början att inte behöva låsa dörren för att gå hem till grannen, eller att alla hälsade på mig fast jag aldrig ens pratat med dem innan... Småstadsmentalitet. Precis min stil.

Ett gediget gäng kändisar kommer härifrån, jag kommer bara inte på nån av dem... Per Eklund. Nån i Sven-Ingvars kanske... Kenny Bräck och Tina Turner (om än strax utanför), basket damerna under min uppväxt, Eric Nytomt, rackenkolonin som jag är uppväxt med och.... Och.... Ja, det finns garanterat fler...

Jag bor på landet som sagt. I en röd liten värmlandsgård från 1800-talet. Eller, nej, hur var det nu? Det var en liten röd stuga. Idag är det ett vitt stort hus. Fortfarande en värmlandsgård, men i uppdaterat skick. Huset kantas av soldäck och en inglasad altan som idag går över i ännu ett soldäck med nedbyggd pool. Den är byggd i år och ännu inte invigd av mig.

Huset har idag (efter oooootroligt mycket slit) fått tre våningar. På nedre botten sköts det praktiska. På mellanplan finns alla barnens rum. På vinden är det inrett i mys med takbalkar, panel och min underbara skinnfåtölj. Där sover vi samt kollar på söndagsfilmen, när inte vi hunnit somna.

Det är som sagt en liten stad med flera möjligheter, för den som vill. Närheten med pendlingsavstånd till storstäder både inom och utom Sveriges gränser är relativt nära och då även till universitet med mera.

Jag har provat på livet både i storstad (Stockholm) och mellan stad (Vänersborg) och jag har aldrig trivts så bra som jag gör nu.

Så det blir väl en hyllning till småstaden med dess gudomliga landsbygd med sitt alldeles genom trevliga "folkslag". Ni vann mitt hjärta!!!

Ja, boendemässigt i alla fall...