26 Maj 2012 Ibland behöver man påminnas... Igen...

Ett ögonblick

Ett ögonblick. En sekund.
Så snabbt kan livet förändras.
Så snabbt kan man se hur livet förändras för någon annan.
Ett ögonblick.
Så snabbt gick det för mig att inse vad mycket man har att förlora.
Så snabbt gick det för mig att inse värdet av det jag har.
Ovärderligt. Det är mina underverk. Det är min familj. Det är min man. Det är mina barn.
Ovärderligt. Det är jag, för dem.
Idag var vi nummer ett. Men minuten innan var vi nummer två.
Hade vi fortfarande varit nummer två hade jag inte suttit och skrivit det här. Åtminstone inte idag. Idag hade vi nog haft annat att stå i, om vi hade överlevt.
Det är mycket tankar som far runt i huvudet just nu. Mycket känslor som bubblar upp till ytan. Det är några VARFÖR och många OM.
Vi är på väg till Kreta. Vi kör på motorvägen. Det är jag som kör, det går i 110 km/h.
Vi ligger bakom en vit Volvo 740. Ganska gammal. Vi har en nyare bil. Så mycket reflekterar jag. Vi är nummer två på motorvägen.
Jag kör om. Vi går från nummer två på motorvägen till nummer ett.
När omkörningen är klar blir det några meter mellan oss. Inte många. Och därför kan vi klart och tydligt höra och se vad som händer bakom oss.
Det hörs en smäll. På en hundradels sekund har Jag fattat att nåt hänt. Eftersom jag inte känt nåt i ratten är jag
Övertygad om att det som sker, vad det än är, sker bakom oss. Jag börjar bromsa, hårt, och flyttar fokus till backspegeln.
Per tror att det är vi, att det är ett av våra däck som smällt eller lossnat och ber mig att inte bromsa så hårt.
Ungarna vaknar.
Kommer inte ihåg vad jag säger riktigt, eller i vilket tonläge, men jag ser bilen bakom hastigt slängas åt vänster och skena iväg över vägbanan, ett trasigt däck far över vägbanan åt andra hållet, och bilen börjar volta… Jag hinner räkna till 5-6 volter. Sen är jag ute ur bilen och ringer 112. Per har hunnit en bit ner mot bilen. Den ligger i mittområdet, ett grästäckt område. På alla fyra däcken. Per och ett annat par har kommit fram och börjat ta hand om de som befunnit sig i bilen. Jag vänder om och går tillbaka till barnen. Allt verkar lugnt med barnen så jag springer tillbaka till olyckan.
Bilen är hoptryckt och alla rutor är krossade. Det är fyra skadade. Men som tack och lov alla är vakna och vid en första anblick inte så allvarligt skadade. Men det är en traumatisk situation. Det är ett stort trauma för alla inblandade.
Per sitter på huk och håller handen och tröstar den kvinna som på grund av allt blod ser värst skadad ut.
Någon var orolig för bilen på grund av all rök, men Per kunde lätt se att det berodde på helt “normala” orsaker och därmed kunde fokus läggas på att ta hand om de fyra som ligger i gräset.
Jag går upp till barnen igen. Vid vår bil fortsätter livet som vanligt. Nån behöver kissa, nån tycker det är varmt. Nån är hungrig. Kontraster tänker jag. Och så glad för att just mina barn sitter där, helt oskadda och ganska ovetandes om kommersen som utspelas strax bakom dem. Jesper är en klippa som pratar och grejar med de små.
Jag går tillbaka ner igen efter att vissa behov tillfredsställts. Jag ser hur Per sitter kvar hos kvinnan. Mannen springer omkring oavbrutet och pratar med alla och ingen. Chocken är tydlig och det är svårt att få honom att sätta sig ner.
Snart kommer ambulanser, fyra stycken. Räddningsinsats, fyra bilar.
De enda som dröjer är polisen.
Räddningsgubbarna vill att jag ska vittna eftersom jag sett hela förloppet. Så vi stannar kvar. Per går upp till barnen. Och jag väntar. Och ser de sista två åka iväg med ambulansen. Innan polisen anländer kommer en hyrlastbil förbi. På flaket står det “Rent a Wreck”… Tragikomiskt…
Jag avger mitt vittnesmål och får gå tillbaka till våran bil.
Vägen tillbaka till bilen är full av känslor. Jag är normalt väldigt lättberörd, men idag kändes det extra.
Kanske för att det är min första olycka som nummer ett.
Kanske för att det är första olyckan jag bevittnar i realtid sedan jag blev mamma och fru.
Kanske en kombination av de båda.
Det var så nära.
Vi åkte bakom bilen högst nån minut innan smällen. Vi låg bara några få meter bakom en vit Volvo 740.
Jag, min otroligt älskade man och våra tre fantastiskt underbara barn var bara sekunder ifrån att som nummer två på motorvägen bli rammade av en skenande bil i över 100 km/h, istället fick vi på nära håll, som nummer ett både på motorvägen och vid olycksplatsen, se hur livet på
ett kort ögonblick förändrades för en annan familj.
Min familj är säker. Min familj är varm och hungrig. Min familj fortsätter resan vidare till Stockholm och flyget som ska ta oss till Kreta.
Och jag har aldrig varit mer tacksam för livet och för alla underbara som finns i det.
Love ya!!!
Och ikväll går våra tankar till familjen i en vit Volvo 740.

 

<!-- .entry-meta

Någon som håller min hand

Idag har varit en tuff dag.
Mycket känslor och mycket tankar.
Jag kommer att återvända till varför senare, men just nu vill jag bara njuta av familjen…
Ikväll och inatt ser sov-konstellationen lite annorlunda ut. Och den andra sidan av sängen delas inte längre av maken. Inatt hade jag, med mina tankar och funderingar känt mig otroligt trygg med Per vid min sida.
Men när maken av helt naturliga skäl, inte finns att tillgå (han måste hålla om mig tills jag somnat i vanliga fall) vad passar då bättre än en liten underbar tvåårings hand som lugnar och gör mamma trygg, och ytterligare en treårings djupa sovandes andetag strax intill…
Just ikväll har jag svårt att släppa familjen i tanken och ögonen på de två juveler som bara för ikväll delar min säng…
Inatt vill jag bara njuta av åsynen av dem och vetskapen av att de finns här, de är hos mig, hos oss.
Vi är alla fem tillsammans…

-->

29 April 2010

Det kommer mera...

Hua!
Innan jag fyllde trettio var jag som bekant mer än angelägen om att komma över strecket, det är alla som känner mig väl medvetna om. Men alla som kommenterat detta och som själva dragit sig en bit över varnade ig och sa att även om man inte tror det så kommer allt att ändras efteråt, och då finns det ingen väg tillbaka.
Hahaha!!!! Det var mitt svar.
Idag kom jag på mig själv med att fundera på om inte de allihop har rätt!

Bevisen då?
Jo:

1. inköpt gula stora härliga handskar för att kunna diska för hand utan att falla sönder som
en fnöskebit!
(kan dock säga att jag har fortfarande efter två månader inte sett nåt bättre resultat
ändå. kanske skulle gå bättre om jag faktiskt svalde stoltheten och drog på mig handskarna
när jag ska diska och inte bara ha dem hängandes över kanten på diskhon. )

2. Snurrig. Vimsig. Glömsk. Ofokuserad. Okoncentrerad. mm....

3. Trött! Hela dagarna. Trött! Jag längtar tills vi får gå och lägga oss på kvällen! Men försöker
dra på det så klockan iaf ska hinna passera 22.00!
(man kanske skulle kunna flytta fram klockan lite på kvällen????)

4. Inget roligt på TV:n! Förr följde jag alla serier/såpor och sitcoms som helst. Frossade i
Cityakuten, Grey´s mm mm.... Nu är det byggprogram, dokumentärer, Nyheter, Antikrundan, Såld på hus, Trädgårdsfredag, På spåret, Så ska det låta och Dobidoo som gäller!!
( Säger bara herregud!!! )

5. Jag vill inte lämna mitt hem! jag vill vara hemma! Nästan så man börjar leta ursäkter för att
slippa åka och hälsa på folk. Tänka sig att man skulle umgås! Nej fy!!! Då är allt soffan bra go
du! (sen att man faktiskt har enormt roligt nästan varje gång man varit ute en tur)

6. Jag pallar inte en helkväll på krogen! Förr kunde man vara ute på onsdag, fredag och lördag
samma vecka. Nu är jag glad om jag ens hinner följa med ut frå förfesten innan man somnat,
och inte tal på hur pigg och alert man är dagen efter nuförtiden!!

7. Idag blev jag varse det sista ålderstecknet. Det är egentligen inget nytt tecken, men det är
uppenbarligen så att jag inte kan gömma undan det längre. jag behöver läsglasögon!!! Det
är som sagt inget nytt, har vetat om det några år nu, men inte förrän idag föll poletten ner!
inte konstigt att jag inte fattar nåt av det jag läser, hela min tid går ju åt att försöka parera
fram boken till rätt läge för att kunna se vad det står, och när jag väl hittat ett skarpt läge,
ja då får liksom bokstäverna och orden egna liv! Ingen vill stå på sitt rätta ställe utan byter
bokstäver och kombinationer med varandra! Att jag har tenta om några dagar verkar det inte
vara någon som bryr sig ett dugg om!!!

8. Att jag blivit frusen, dygnet runt kanske också kan läggas till högen av alla tecken! Brukar inte gamla tanter vara det, frusna??? Nja, då är jag iaf inte i klimakteriet!!! OOOPPPS!!! det kanske betyder att jag redan lömnat klimakteriet???? jag kanske är... men hallå??? Hur gammal är jag egentligen?????

Undrar vad nästa sak blir??? ser framåt med spänning!!! (öhhhh) Nu kan Per börja kalla mig för tantalys Anna istället för Annalys!

Mors! (är det gamalt att säga så????)

Tjaba? Tjena? Tjenixen??? Hey yo!!??? Ahhhhhhhhh..........

26 Februari 2010

Så här började allt för lite drygt 2½ år sedan!!!

 

 

30+ och inte en dag yngre!!!

Det hade varit mörkt länge redan. Bilen färdades längs en enslig gammal grusväg och förutom ljuset från bilens lyktor och den stilla musiken som ljöd ur bilens radio så fanns det inget liv i rörelse. I bilen satt en man och en kvinna. Nästan ljudlöst tog sig bile frm längs den slingriga vägen. Utanför börjde snön att falla och la sig tillrätta på den meterhöga snön som redan täckte marken. Det hade varit en vinter man sent skulle glömma både vad gällde kyla och snö. Bilen gled upp på en igensnöad parkeringsplats som någon försökt att skotta så gott det gick. De stängde av bilen och gick ur. Hand i hand hittade de sin väg fram tack vare några svaga lampor som lyste upp delar av den handskottade stigen. stigen ledde dem ner mot sjön. I mörkret kunde de se flammor av eld som lyste upp mörkret och ljuden av barnen som ivrigt berätta spökhistorier för varandra och skrattade. De bestämde sig för att det inte var rätt läge att frtsätta ner om de skulle komma att skrämma barnen när de helt utan förvarning skulle dyka upp i mörkret. De vände och gick sakta tillbaka mot bilen. Snön började tillta och en vind strök över marken. Stämningen var magisk. Det var som om tiden stod stilla. Mannen saktade in och stannade. Han drog försiktigt kvinnan intill sig och la armarna om henne. Fryser du, viskade han. Hon nickade stilla. Han släppte taget om hennes kropp och tog hennes händer. Där stod de, i ljuset från en gårdslampa, med snön fallande och händerna i varandras händer. Mannen sökte hennes blick och de tittade varandra djupt i ögonen. "jag älskar dig, vill du gifta dig med mig?" Kvinnan började andas häftigt. "menar du allvar??? Ja, ja, ja såklart jag vill!!!" svarade hon mannen och slängde sig runt hans hals. De kysste varandra och mumlade för varandra hur mycket de älskade varandra. Snart bröts tystnaden. Barnen från elden sprang förbi dem skrikandes, skrattandes och någon till och med gråtandes. Stämningen som funnits i luften var borta, men om man hade tittat riktigt noga kunde man ändå ana magin som för alltid kommer finnas kvar i mannen och kvinnan.

Det var en helt vanlig tisdag i februari, den 23:e för att vara exakt, 2010, ca kl 20.00. Mannen och kvinnan heter Anna och Per (Anna är jag, Per är min sambo), vi kom från ett utvecklingssamtal med vår mellan son Viktor och var på väg för att hämta den äldsta sonen Jesper som varit på utflykt med Nying. Hemma väntade farmor med vår minsta son Erik. Och detta var dagen som min Per friade. Och frieriet gick till som ovan.



Min Per------>

Jag tänkte jag skulle börja med en presentation av mig själv och vad bloggen kommer handla om. Har bloggat förut men nu, NU, ska det bli av på riktigt. Saken är den att jag älskar att skriva och analyserar dygnet runt så på nåt sätt måste jag bli av med det som finns inuti, och är inte så säker på att sambon alla gånger är lika ivrig på att lyssna på mina analyser som jag är att dela med mig av dem, även om han verkligen anstränger sig.

Vi är ganska olika där jag och min sambo, som faktiskt numer är min blivande man.

För bara lite drygt en vecka sen fyllde jag 30 år. Alla som känner mig vet att det har varit ett målsnöre i mitt liv. I tio år har jag bara väntat på den dagen, och längtat. När det så började närma sig så kom dessvärre bara på alla saker som jag trodde jag skulle ha hunnit med före den dagen kom. Nu när dagen kommit och gått kan jag bara säga att det kommer nog hinnas med det med, en annan gång.

Jag har tre barn, så där har jag hunnit med en del. Tre grabbar, Jesper är 8½ år, Viktor 16 månader och Erik är 3 månader. Min sambo, Per, kommer alltid att vara två år äldre än mig, oavsett hur han än vrider och vänder på det!

Mitt liv lever jag för och med min familj. Det är dem jag lägger tiden på och det är dem jag vill spendera min tid med. Och när jag känner att jag behöver så sparar jag lite tid för mig själv, och för Per.

Jag och Per gillar att åka bil, så en del av vår lediga tid går åt att åka på utflykter. Det kan vara allt ifrån husvagnssemester till endagsturer på bara några mil.

Ni som inte känner mig kommer snart att göra det, jag gillar att prata och berätta saker och delar gärna med mig av... Allt!

Världens underverk är för mig allt som gör livet värt att leva, dvs mina barn, Per och min familj, mina vänner och... Ja, allt som gjorde livet värt att leva för sa jag ju. Dit räknar jag även resten av världen, för det finns nog smultronställen lite överallt.

Kärlek är min religion. Jag är en överdrivet tramsig romantiker. I´m a succer for LOVE!!! För det mesta fungerar detta bra, men ibland kan jag få lite för höga förväntningar och glömma bort att jag lever i verkligheten och inte i en film. Men jag har börjat bli ganska bra på att regissera och mitt liv blir faktiskt bara mer och mer likt en romantisk drama komedi. Romantisk för att jag är omgiven av kärlek, villkorslöst. Dramatiskt för att livet alltid innehåller scener av lycka, sorg, glädje, tårar, känslor och händelser som man aldrig kan råda över. Komedi för att jag faktiskt har det så roligt, jag tycker om att leva, att skratta och att älska. Humorn och de komiska inslagen är en del av vårt liv och en ingrediens som definierar oss som familj och har alltid varit en del av mig och mina nära. Tillsammans med Per och våra barn älskar jag, gråter jag och skrattar jag. Sa jag att de är världens underverk????