Nu är det snart ett år sedan jag hoppade på det här med LCHF.
Har faktiskt ändå alltid tyckt att jag levt ett ganska hälsosamt liv innan om man bortser från de där "fusk-kvällarna" som man kunde ha ibland. Men även då så kändes det faktiskt rätt gött med den tanken i bakhuvudet att man visste att man innan en fuskkväll faktiskt hade tränat och sparat på kalorier/points och liksom tjänat ihop till en kväll ute (eller inne för den delen).
Problemet i mitt fall var bara att jag bara blev mer och mer sjuk, ju mer jag skötte mig, oavsett diet eller vad jag förr trodde var "sunt förnuft".
Jag kommer att kopiera in ett äldre inlägg från en annan tidigare blogg om just mitt fall, hur det var att jag bestämde mig. Allt handlar om en fruktansvärt jobbig sjukdom som heter IBS vilken tillsammans med ett sockerberoende gjorde mitt liv till ett mindre helvete, åtminstone de sista åren, mellan min yngste son och dagen då jag började med LCHF.
Min första kamp om vikten började när jag var 13 år och började sjuan. Jag och en tjej som jag umgicks med då fick såklart för oss att vi måste gå ner i vikt. Det bästa sättet att lyckas med det var ju då såklart att sluta äta. Resultatet var slående. Tänk att så snabbt kunna gå ner så otroligt mycket i vikt. Och egentligen utan att det behövdes. Jag kanske hade mer former och kurvigare kropp än mina klasskompisar, men jag tror inte att jag var överviktig.
Konsekvensen av det hal blev såklart ätstörningar, vilka jag burit med mig genom hela livet. Tro det eller ej, men störningen till att äta och till mat överhuvudtaget har följt mig ända upp i vuxen ålder. Kommer att gå in mer på detta senare.
Räddningen blev lyhörda och uppmärksamma föräldrar från min sida, lärare och mattanter på skolan som insåg det hela ganska snabbt och satte stopp för den akuta fysiska ätstörningen. Den djupt begravda och psykiska ätstörningen fans kvar även om den låg dold ända tills gymnasiet då den blommade ut igen snabbt som en blomma filmad i high-speed.
Sedan dess har jag gått på Viktväktarna i olika omgångar. Jag har räknat kalorier på Viktklubb. Jag har testat GI och jag har satt samman godbitarna från varje diet till en egenkomponerad diet, kallad "sunt förnuft". Jag har aldrig igen svält mig själv genom att sluta äta helt, även om man många gånger snuddat på gränsen, däremot har jag levt med en hetsätnings-störning och ett smygätande, som jag ibland till och med tror att jag dolde för mig själv. Hur korkat det än låter, men jag tror faktiskt det är möjligt, att man verkligen kan smygäta för sig själv.
I alla fall.
För ett år sedan var jag vid ett vägskäl. Fortsätta som jag gjort och bli helt knäckt, eller testa en sista sak, en för mig ny livsstil, att radikalt förändra min kost i förhoppning att rädda magen och med möjligheten att bli av med mitt sockerberoende.
Sagt och gjort, helgen den 2-3 september gjorde jag slag i saken och på den vägen är det. Idag nästan ett år sedan är jag betydligt friskare och piggare. Jag har tappat en del kilon och jag mår som en drottning!
Jag lever idag ett vad jag menar är ett mycket hälsosamt liv.
På ALLA sätt!
Stanna gärna kvar och kolla in den här bloggen ibland så hoppas jag att jag kan komma att ge er lite tips och ideér, recept och länkar till annat inom ämnet som är bra att ha med sig!
Och snälla, ställ frågor och kommentera gärna även här i bloggen. Det kan hjälpa nån annan också!!!
Ha det!
Visar inlägg med etikett Lchf. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lchf. Visa alla inlägg
torsdag 25 oktober 2012
56-kilo! En repris
56-Kilo
Det är en repris, bara för att få allt samlat på samma ställe!!
Det finns en blogg som heter 56-kilo. Jag har läst den några gånger i jakt på lite recept. Det är inte någon blogg som jag innehållsmässigt följer, men titeln på bloggen fick mig att kolla över den vid ett tillfälle och då den skrivs av en tjej som också av hälsoskäl äter enligt lchf så kollade jag in lite recept.
Att bloggens titel, 56 kilo, fick mig intresserad beror på en alldeles speciell anledning.
Tjejen i bloggen började skriva bloggen i sin jakt på kilon. Hon ville gå ner i vikt, ner till 56 kilo närmare bestämt. Har inte läst så ingående men tror hon lyckades. Grattis till hon!!! Bra kämpat!!!
För mig är det tyvärr inte riktigt så, att jag kommit ner till 56 kilo på vågen... Men... Och det är ett STORT men för min del...
Sedan jag blev inskriven på sjukhusets Kvinnoklinik i Karlstad den 23:e november 2009 har jag tappat just 56 kilo i vikt!
Inte enbart med hjälp av lchf, utan med stön och lite blandat. Och en del naturliga orsaker såklart eftersom det ploppat ut två småkillar på dryga 4 kilo styck under loppet av 13 månader. Och det var killar som samlade på sig mycket vätska dessutom.
Men idag är det alltså 56 kilo minus från den dagen, och har varit ganska stabilt på detta sätt länge nu. Har tappat 13 kilo det sista året med lchf, och ni som också testat det vet hur lite det är i proportion till vad som är brukligt med lchf.
Och jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns oerhört tröstlöst och frustrerande att inte lyckas gå ner ett enda gram till trots att både kost och motion sköts till punkt och pricka!!! Jag kan emellanåt bli både arg, ledsen och förbannad.
Men jag ger aldrig upp. Och nu pratar jag inte om kampen mot kilona, utan jag menar kampen om en bättre hälsa!
Jag vet att jag lever betydligt bättre och mer hälsosamt än de flesta runt omkring mig (OBS!!!!!!! nu menar jag utifrån hur jag definierar hälsa!!!! Dvs hälsofördelar med lchf och motion).
Och oavsett, så är jag ju idag en fullt frisk och en välmående trebarnsmamma. Magen är i 90% av alla dagar fullt fungerande och mitt humör är stabilt och betydligt lugnare och även om pms och andra saker fortfarande kan göra sig påminda är det i betydligt mindre utsträckning. Fråga Per!!! Jag har inget sötsug och inte alls så uppblåst som tidigare.
Och om jag så måste gå hela mitt resterande liv med några extra kilon, MEN istället få må som jag gör idag, ja då är det mer än väl värt det!!!
Och inte för att kritisera eller göra skillnad på folk, men jag tror att den här känslan, det är nåt som bara NI som själva lidit av såna magproblem och/eller övervikt kan förstå och relatera till.
Ja, jag ska sluta predika för lchf, igen, det var inte det som inlägget skulle handla om ju...
Hittade en bild för ett tag sen på mig och Viktor. Det är taget på hans ettårsdag, det vill säga i slutet av oktober, nästan precis en månad innan Erik föddes.
Nu förstår jag var Per fick smeknamnet "böllhövve" ifrån!!!!
Bilden sitter på kylskåpet idag. Inte för att avskräcka mig från att smygäta/tröstäta, för det gör jag inte längre, utan helt enkelt för att det fanns en ledig magnet att hänga fast den med.
OCH, såklart, för att påminna Per om att man INTE får kalla sin älskade fru för "böllhövve"!!!!!
Jag bjuder er på bilden, men eftersom jag tycker den är så grotesk och anskrämlig så fick Viktor ställa upp på att ta en ny bild idag, 2,5 år senare. Bjuder på dem också... (bilden är tagen i juni 2012).
Inlägget är en repris från hälsoresan, min andra blogg som jag inte längre kommer in på via tel. Och eftersom även datorn gett upp så blir det till att flytta över en del... Igen...
www.pajverhalsa.blogspot.com
Är länken dit för dem som missat den!
Fast det kanske kvittar nu när jag bara skriver här.. Eller...
Det är en repris, bara för att få allt samlat på samma ställe!!
Det finns en blogg som heter 56-kilo. Jag har läst den några gånger i jakt på lite recept. Det är inte någon blogg som jag innehållsmässigt följer, men titeln på bloggen fick mig att kolla över den vid ett tillfälle och då den skrivs av en tjej som också av hälsoskäl äter enligt lchf så kollade jag in lite recept.
Att bloggens titel, 56 kilo, fick mig intresserad beror på en alldeles speciell anledning.
Tjejen i bloggen började skriva bloggen i sin jakt på kilon. Hon ville gå ner i vikt, ner till 56 kilo närmare bestämt. Har inte läst så ingående men tror hon lyckades. Grattis till hon!!! Bra kämpat!!!
För mig är det tyvärr inte riktigt så, att jag kommit ner till 56 kilo på vågen... Men... Och det är ett STORT men för min del...
Sedan jag blev inskriven på sjukhusets Kvinnoklinik i Karlstad den 23:e november 2009 har jag tappat just 56 kilo i vikt!
Inte enbart med hjälp av lchf, utan med stön och lite blandat. Och en del naturliga orsaker såklart eftersom det ploppat ut två småkillar på dryga 4 kilo styck under loppet av 13 månader. Och det var killar som samlade på sig mycket vätska dessutom.
Men idag är det alltså 56 kilo minus från den dagen, och har varit ganska stabilt på detta sätt länge nu. Har tappat 13 kilo det sista året med lchf, och ni som också testat det vet hur lite det är i proportion till vad som är brukligt med lchf.
Och jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns oerhört tröstlöst och frustrerande att inte lyckas gå ner ett enda gram till trots att både kost och motion sköts till punkt och pricka!!! Jag kan emellanåt bli både arg, ledsen och förbannad.
Men jag ger aldrig upp. Och nu pratar jag inte om kampen mot kilona, utan jag menar kampen om en bättre hälsa!
Jag vet att jag lever betydligt bättre och mer hälsosamt än de flesta runt omkring mig (OBS!!!!!!! nu menar jag utifrån hur jag definierar hälsa!!!! Dvs hälsofördelar med lchf och motion).
Och oavsett, så är jag ju idag en fullt frisk och en välmående trebarnsmamma. Magen är i 90% av alla dagar fullt fungerande och mitt humör är stabilt och betydligt lugnare och även om pms och andra saker fortfarande kan göra sig påminda är det i betydligt mindre utsträckning. Fråga Per!!! Jag har inget sötsug och inte alls så uppblåst som tidigare.
Och om jag så måste gå hela mitt resterande liv med några extra kilon, MEN istället få må som jag gör idag, ja då är det mer än väl värt det!!!
Och inte för att kritisera eller göra skillnad på folk, men jag tror att den här känslan, det är nåt som bara NI som själva lidit av såna magproblem och/eller övervikt kan förstå och relatera till.
Ja, jag ska sluta predika för lchf, igen, det var inte det som inlägget skulle handla om ju...
Hittade en bild för ett tag sen på mig och Viktor. Det är taget på hans ettårsdag, det vill säga i slutet av oktober, nästan precis en månad innan Erik föddes.
Nu förstår jag var Per fick smeknamnet "böllhövve" ifrån!!!!
Bilden sitter på kylskåpet idag. Inte för att avskräcka mig från att smygäta/tröstäta, för det gör jag inte längre, utan helt enkelt för att det fanns en ledig magnet att hänga fast den med.
OCH, såklart, för att påminna Per om att man INTE får kalla sin älskade fru för "böllhövve"!!!!!
Jag bjuder er på bilden, men eftersom jag tycker den är så grotesk och anskrämlig så fick Viktor ställa upp på att ta en ny bild idag, 2,5 år senare. Bjuder på dem också... (bilden är tagen i juni 2012).
Inlägget är en repris från hälsoresan, min andra blogg som jag inte längre kommer in på via tel. Och eftersom även datorn gett upp så blir det till att flytta över en del... Igen...
www.pajverhalsa.blogspot.com
Är länken dit för dem som missat den!
Fast det kanske kvittar nu när jag bara skriver här.. Eller...
onsdag 10 oktober 2012
Älgjakt
Ja den har nu inletts. Dagis kan därför på några veckor (eller hur länge jakten nu pågår) gå till skogen på sina onsdagsutflykter. Lite tråkigt tycker Virus, inte för att han missar att sitta i skogen och äta sin medhavda frukt, nej han sörjer eftersom dagis inte har några bössor och kan delta i jakten. Jo så är det. Han kan gå med på att de inte får knalla iväg med pistoler, såna som polisen har och kan skjuta människor med, med att de inte har några egna gevär och kan skjuta älgar med, ja där gick nog gränsen. Är det älgjakt så ska man ju skjuta älg.
"-ärrä för att vi ä barn eller?"
Mmm, det kan ha med det att göra kanske.
Men, kanske inte ändå.
Förra året när jag fick äran att jobba extra på ett dagis i Mangskog, Rinnbackens Förskola, då fick faktiskt barnen vara med på älgjakten. Med egna snidade trä-bössor, kikare och matsäck fick de ge sig ut i skogen med jägarna och delta. De fick även vara med att ta reda på en älg efter en skjutning. Snacka om lyckliga barn. Jag var själv inte med under jakten men jag fick vara med vid flertalet tillfällen under det kommande året när barnens iver och glädje om deras upplevelser i skogen gav sig till känna. Och såklart fanns allt väl dokumenterat så de fick chansen att gång på gång berätta om det. Kul!!!
För mig har älgjakten tidigare varit förknippat med något annat. På grund av min "magsjukdom" har veckorna för älgjakten inneburit ett stort psykiskt lidande och resulterat i att man inte gärna satt sig i bilen för att lämna huset.
Vägen till dagis är ca 5 km lång. Kantad av skog, åkermark samt en lång kanal. Hela området kryllar av älg, rådjur, räv och annat småvilt. Jägarna har ju också fattat det såklart och nu under jakten kompletteras skaran av vilda djur även med vilda män med bössor!
Inte nog med att det skulle innebära en fara för liv och lem om man plötsligt skulle behöva stanna bilen och kuta i k skogen för att magen inte längre får behålla maten, nej nu har gubbarna insett att älgarna fattat att de står och smyger på dem och precis som älgarna flyttat ut från skogen och ner till vägkanten, så nu finns inte ens möjligheten att kunna stanna bilen och hoppa ner i dikeskanten för att undgå kulor vinande runt skallen.
Idag är ju inte det längre ett problem eftersom jag tack vare lchf-kosten nästan helt blivit av med mina besvär. Men minnena från förra året och åren innan där gjorde sig mycket påminda idag när vi var på väg till dagis, jag och de små. Inte mindre än 16 synliga jägare kunde vi räkna till på den korta vägen och då kan man ju undra hur många fler som gömdes där i snåren.
Jaja, jag tycker oavsett att det är dags för jägarna att flytta på sig till nästa år. Älgarna har redan kopplat att jägarna flyttat ut ur skogen så de har bytt plats för längesen.
Hur jag vet det?
Det är nästan så man kan öppna älgsafari där vi bor!
"-ärrä för att vi ä barn eller?"
Mmm, det kan ha med det att göra kanske.
Men, kanske inte ändå.
Förra året när jag fick äran att jobba extra på ett dagis i Mangskog, Rinnbackens Förskola, då fick faktiskt barnen vara med på älgjakten. Med egna snidade trä-bössor, kikare och matsäck fick de ge sig ut i skogen med jägarna och delta. De fick även vara med att ta reda på en älg efter en skjutning. Snacka om lyckliga barn. Jag var själv inte med under jakten men jag fick vara med vid flertalet tillfällen under det kommande året när barnens iver och glädje om deras upplevelser i skogen gav sig till känna. Och såklart fanns allt väl dokumenterat så de fick chansen att gång på gång berätta om det. Kul!!!
För mig har älgjakten tidigare varit förknippat med något annat. På grund av min "magsjukdom" har veckorna för älgjakten inneburit ett stort psykiskt lidande och resulterat i att man inte gärna satt sig i bilen för att lämna huset.
Vägen till dagis är ca 5 km lång. Kantad av skog, åkermark samt en lång kanal. Hela området kryllar av älg, rådjur, räv och annat småvilt. Jägarna har ju också fattat det såklart och nu under jakten kompletteras skaran av vilda djur även med vilda män med bössor!
Inte nog med att det skulle innebära en fara för liv och lem om man plötsligt skulle behöva stanna bilen och kuta i k skogen för att magen inte längre får behålla maten, nej nu har gubbarna insett att älgarna fattat att de står och smyger på dem och precis som älgarna flyttat ut från skogen och ner till vägkanten, så nu finns inte ens möjligheten att kunna stanna bilen och hoppa ner i dikeskanten för att undgå kulor vinande runt skallen.
Idag är ju inte det längre ett problem eftersom jag tack vare lchf-kosten nästan helt blivit av med mina besvär. Men minnena från förra året och åren innan där gjorde sig mycket påminda idag när vi var på väg till dagis, jag och de små. Inte mindre än 16 synliga jägare kunde vi räkna till på den korta vägen och då kan man ju undra hur många fler som gömdes där i snåren.
Jaja, jag tycker oavsett att det är dags för jägarna att flytta på sig till nästa år. Älgarna har redan kopplat att jägarna flyttat ut ur skogen så de har bytt plats för längesen.
Hur jag vet det?
Det är nästan så man kan öppna älgsafari där vi bor!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)