Ungefär sådär känner jag mig just nu... Öhhhh...
Jag har varken glömt bort bloggen eller struntat i den, jag har bara inte haft tid och möjlighet att sätta mig ner...
Jag har hundra saker i huvudet som ska försöka att organiseras upp, kategoriseras och sorteras för att kunna rangordnas och prioriteras...
Vad fasen vill jag ska hända det kommande året och de kommande åren???
Jag vet vad andra vill ha ut av mig men, vad vill jag??
Jag vet väl egentligen vad jag vill, men... Kan jag? Orkar jag? Vill jag? Är det värt det? Vad kommer det föra med sig?
Jag försöker få ihop mina "måsten" med det faktum att jag har en familj som också har måsten och tro det eller ej även en vilja att emellan alla måsten träffa mig också... En vilja att umgås och göra saker ihop... Med mig...
Jag vet delvis varför allt detta kommer nu. I sex år har jag pluggat, de sista fyra åren har jag dessutom skaffat två barn till. Jag har även varit arbetslös drygt 1,5 år. Dvs jag har alltså "varit hemma" i de sista drygt 6 åren.
Med hemma menar jag inte inomhus och sysslolös, men jag har kunnat styra över min egen tid, och alla "måsten" har jag klarat av och fixat med under den tid då barn och make varit på dagis och jobb. Med hemma menar jag att från och med att den första i familjen kommit hem så har jag ägnat mig 100 % åt familjen. Jag har skött markservicen och hållit familjen och hushållet flytande för att använda en uttjatad och kontroversiell klyscha... Men jag har varit här...
Jag har varit deras, odelad, min tid har tillhört dem...
Nu är jag ju inte det längre... Tack och lov!
Nu jobbar även jag, heltid, på ett skitkul arbete och jag älskar det!
Men lik förbaskat så kommer det där samvetet fram...
Det där som jag anser är så typiskt kvinnligt och moderligt...
Min man har faktiskt också själv uttryck att:
"- Varför får du dåligt samvete, det är väl bara att... Jag skulle aldrig få dåligt samvete för att jag..."
Mmm, där är vi olika...
Och jag kämpar mot detta eviga ständiga fåniga samvetet varje gång jag är på möten, varje gång jag blir sen hem, varje gång jag träffar någon, varje gång jag inte är hemma och säger godnatt, varje gång jag tränar, varje gång jag inte kan hjälpa till med kvällsrutinerna, varje gång, varje gång, varje gång, varje gång......
"Varje gång" innebär ju att jag inte är där... Att jag är någon annastans... Att jag gör något annat...
Att min tid inte delas med dem, den är inte deras...
Och den känslan kan slita mig itu...
Fast jag vet... Jag VET VET VET att det INTE är fel...
Jag VET att jag inte ska ha dåligt samvete...
Det jag gör, gör jag för mig, för oss, för alla...
Men ändå...
