Ett ögonblick
Ett ögonblick. En sekund.
Så snabbt kan livet förändras.
Så snabbt kan man se hur livet förändras för någon annan.
Ett ögonblick.
Så snabbt gick det för mig att inse vad mycket man har att förlora.
Så snabbt gick det för mig att inse värdet av det jag har.
Ovärderligt. Det är mina underverk. Det är min familj. Det är min man. Det är mina barn.
Ovärderligt. Det är jag, för dem.
Idag var vi nummer ett. Men minuten innan var vi nummer två.
Hade vi fortfarande varit nummer två hade jag inte suttit och skrivit det här. Åtminstone inte idag. Idag hade vi nog haft annat att stå i, om vi hade överlevt.
Det är mycket tankar som far runt i huvudet just nu. Mycket känslor som bubblar upp till ytan. Det är några VARFÖR och många OM.
Vi är på väg till Kreta. Vi kör på motorvägen. Det är jag som kör, det går i 110 km/h.
Vi ligger bakom en vit Volvo 740. Ganska gammal. Vi har en nyare bil. Så mycket reflekterar jag. Vi är nummer två på motorvägen.
Jag kör om. Vi går från nummer två på motorvägen till nummer ett.
När omkörningen är klar blir det några meter mellan oss. Inte många. Och därför kan vi klart och tydligt höra och se vad som händer bakom oss.
Det hörs en smäll. På en hundradels sekund har Jag fattat att nåt hänt. Eftersom jag inte känt nåt i ratten är jag
Övertygad om att det som sker, vad det än är, sker bakom oss. Jag börjar bromsa, hårt, och flyttar fokus till backspegeln.
Per tror att det är vi, att det är ett av våra däck som smällt eller lossnat och ber mig att inte bromsa så hårt.
Ungarna vaknar.
Kommer inte ihåg vad jag säger riktigt, eller i vilket tonläge, men jag ser bilen bakom hastigt slängas åt vänster och skena iväg över vägbanan, ett trasigt däck far över vägbanan åt andra hållet, och bilen börjar volta… Jag hinner räkna till 5-6 volter. Sen är jag ute ur bilen och ringer 112. Per har hunnit en bit ner mot bilen. Den ligger i mittområdet, ett grästäckt område. På alla fyra däcken. Per och ett annat par har kommit fram och börjat ta hand om de som befunnit sig i bilen. Jag vänder om och går tillbaka till barnen. Allt verkar lugnt med barnen så jag springer tillbaka till olyckan.
Bilen är hoptryckt och alla rutor är krossade. Det är fyra skadade. Men som tack och lov alla är vakna och vid en första anblick inte så allvarligt skadade. Men det är en traumatisk situation. Det är ett stort trauma för alla inblandade.
Per sitter på huk och håller handen och tröstar den kvinna som på grund av allt blod ser värst skadad ut.
Någon var orolig för bilen på grund av all rök, men Per kunde lätt se att det berodde på helt “normala” orsaker och därmed kunde fokus läggas på att ta hand om de fyra som ligger i gräset.
Jag går upp till barnen igen. Vid vår bil fortsätter livet som vanligt. Nån behöver kissa, nån tycker det är varmt. Nån är hungrig. Kontraster tänker jag. Och så glad för att just mina barn sitter där, helt oskadda och ganska ovetandes om kommersen som utspelas strax bakom dem. Jesper är en klippa som pratar och grejar med de små.
Jag går tillbaka ner igen efter att vissa behov tillfredsställts. Jag ser hur Per sitter kvar hos kvinnan. Mannen springer omkring oavbrutet och pratar med alla och ingen. Chocken är tydlig och det är svårt att få honom att sätta sig ner.
Snart kommer ambulanser, fyra stycken. Räddningsinsats, fyra bilar.
De enda som dröjer är polisen.
Räddningsgubbarna vill att jag ska vittna eftersom jag sett hela förloppet. Så vi stannar kvar. Per går upp till barnen. Och jag väntar. Och ser de sista två åka iväg med ambulansen. Innan polisen anländer kommer en hyrlastbil förbi. På flaket står det “Rent a Wreck”… Tragikomiskt…
Jag avger mitt vittnesmål och får gå tillbaka till våran bil.
Vägen tillbaka till bilen är full av känslor. Jag är normalt väldigt lättberörd, men idag kändes det extra.
Kanske för att det är min första olycka som nummer ett.
Kanske för att det är första olyckan jag bevittnar i realtid sedan jag blev mamma och fru.
Kanske en kombination av de båda.
Det var så nära.
Vi åkte bakom bilen högst nån minut innan smällen. Vi låg bara några få meter bakom en vit Volvo 740.
Jag, min otroligt älskade man och våra tre fantastiskt underbara barn var bara sekunder ifrån att som nummer två på motorvägen bli rammade av en skenande bil i över 100 km/h, istället fick vi på nära håll, som nummer ett både på motorvägen och vid olycksplatsen, se hur livet på
ett kort ögonblick förändrades för en annan familj.
Min familj är säker. Min familj är varm och hungrig. Min familj fortsätter resan vidare till Stockholm och flyget som ska ta oss till Kreta.
Och jag har aldrig varit mer tacksam för livet och för alla underbara som finns i det.
Love ya!!!
Och ikväll går våra tankar till familjen i en vit Volvo 740.
Så snabbt kan livet förändras.
Så snabbt kan man se hur livet förändras för någon annan.
Ett ögonblick.
Så snabbt gick det för mig att inse vad mycket man har att förlora.
Så snabbt gick det för mig att inse värdet av det jag har.
Ovärderligt. Det är mina underverk. Det är min familj. Det är min man. Det är mina barn.
Ovärderligt. Det är jag, för dem.
Idag var vi nummer ett. Men minuten innan var vi nummer två.
Hade vi fortfarande varit nummer två hade jag inte suttit och skrivit det här. Åtminstone inte idag. Idag hade vi nog haft annat att stå i, om vi hade överlevt.
Det är mycket tankar som far runt i huvudet just nu. Mycket känslor som bubblar upp till ytan. Det är några VARFÖR och många OM.
Vi är på väg till Kreta. Vi kör på motorvägen. Det är jag som kör, det går i 110 km/h.
Vi ligger bakom en vit Volvo 740. Ganska gammal. Vi har en nyare bil. Så mycket reflekterar jag. Vi är nummer två på motorvägen.
Jag kör om. Vi går från nummer två på motorvägen till nummer ett.
När omkörningen är klar blir det några meter mellan oss. Inte många. Och därför kan vi klart och tydligt höra och se vad som händer bakom oss.
Det hörs en smäll. På en hundradels sekund har Jag fattat att nåt hänt. Eftersom jag inte känt nåt i ratten är jag
Övertygad om att det som sker, vad det än är, sker bakom oss. Jag börjar bromsa, hårt, och flyttar fokus till backspegeln.
Per tror att det är vi, att det är ett av våra däck som smällt eller lossnat och ber mig att inte bromsa så hårt.
Ungarna vaknar.
Kommer inte ihåg vad jag säger riktigt, eller i vilket tonläge, men jag ser bilen bakom hastigt slängas åt vänster och skena iväg över vägbanan, ett trasigt däck far över vägbanan åt andra hållet, och bilen börjar volta… Jag hinner räkna till 5-6 volter. Sen är jag ute ur bilen och ringer 112. Per har hunnit en bit ner mot bilen. Den ligger i mittområdet, ett grästäckt område. På alla fyra däcken. Per och ett annat par har kommit fram och börjat ta hand om de som befunnit sig i bilen. Jag vänder om och går tillbaka till barnen. Allt verkar lugnt med barnen så jag springer tillbaka till olyckan.
Bilen är hoptryckt och alla rutor är krossade. Det är fyra skadade. Men som tack och lov alla är vakna och vid en första anblick inte så allvarligt skadade. Men det är en traumatisk situation. Det är ett stort trauma för alla inblandade.
Per sitter på huk och håller handen och tröstar den kvinna som på grund av allt blod ser värst skadad ut.
Någon var orolig för bilen på grund av all rök, men Per kunde lätt se att det berodde på helt “normala” orsaker och därmed kunde fokus läggas på att ta hand om de fyra som ligger i gräset.
Jag går upp till barnen igen. Vid vår bil fortsätter livet som vanligt. Nån behöver kissa, nån tycker det är varmt. Nån är hungrig. Kontraster tänker jag. Och så glad för att just mina barn sitter där, helt oskadda och ganska ovetandes om kommersen som utspelas strax bakom dem. Jesper är en klippa som pratar och grejar med de små.
Jag går tillbaka ner igen efter att vissa behov tillfredsställts. Jag ser hur Per sitter kvar hos kvinnan. Mannen springer omkring oavbrutet och pratar med alla och ingen. Chocken är tydlig och det är svårt att få honom att sätta sig ner.
Snart kommer ambulanser, fyra stycken. Räddningsinsats, fyra bilar.
De enda som dröjer är polisen.
Räddningsgubbarna vill att jag ska vittna eftersom jag sett hela förloppet. Så vi stannar kvar. Per går upp till barnen. Och jag väntar. Och ser de sista två åka iväg med ambulansen. Innan polisen anländer kommer en hyrlastbil förbi. På flaket står det “Rent a Wreck”… Tragikomiskt…
Jag avger mitt vittnesmål och får gå tillbaka till våran bil.
Vägen tillbaka till bilen är full av känslor. Jag är normalt väldigt lättberörd, men idag kändes det extra.
Kanske för att det är min första olycka som nummer ett.
Kanske för att det är första olyckan jag bevittnar i realtid sedan jag blev mamma och fru.
Kanske en kombination av de båda.
Det var så nära.
Vi åkte bakom bilen högst nån minut innan smällen. Vi låg bara några få meter bakom en vit Volvo 740.
Jag, min otroligt älskade man och våra tre fantastiskt underbara barn var bara sekunder ifrån att som nummer två på motorvägen bli rammade av en skenande bil i över 100 km/h, istället fick vi på nära håll, som nummer ett både på motorvägen och vid olycksplatsen, se hur livet på
ett kort ögonblick förändrades för en annan familj.
Min familj är säker. Min familj är varm och hungrig. Min familj fortsätter resan vidare till Stockholm och flyget som ska ta oss till Kreta.
Och jag har aldrig varit mer tacksam för livet och för alla underbara som finns i det.
Love ya!!!
Och ikväll går våra tankar till familjen i en vit Volvo 740.
Någon som håller min hand
Idag har varit en tuff dag.
Mycket känslor och mycket tankar.
Jag kommer att återvända till varför senare, men just nu vill jag bara njuta av familjen…
Ikväll och inatt ser sov-konstellationen lite annorlunda ut. Och den andra sidan av sängen delas inte längre av maken. Inatt hade jag, med mina tankar och funderingar känt mig otroligt trygg med Per vid min sida.
Men när maken av helt naturliga skäl, inte finns att tillgå (han måste hålla om mig tills jag somnat i vanliga fall) vad passar då bättre än en liten underbar tvåårings hand som lugnar och gör mamma trygg, och ytterligare en treårings djupa sovandes andetag strax intill…
Just ikväll har jag svårt att släppa familjen i tanken och ögonen på de två juveler som bara för ikväll delar min säng…
Inatt vill jag bara njuta av åsynen av dem och vetskapen av att de finns här, de är hos mig, hos oss.
Vi är alla fem tillsammans…
-->
Mycket känslor och mycket tankar.
Jag kommer att återvända till varför senare, men just nu vill jag bara njuta av familjen…
Ikväll och inatt ser sov-konstellationen lite annorlunda ut. Och den andra sidan av sängen delas inte längre av maken. Inatt hade jag, med mina tankar och funderingar känt mig otroligt trygg med Per vid min sida.
Men när maken av helt naturliga skäl, inte finns att tillgå (han måste hålla om mig tills jag somnat i vanliga fall) vad passar då bättre än en liten underbar tvåårings hand som lugnar och gör mamma trygg, och ytterligare en treårings djupa sovandes andetag strax intill…
Just ikväll har jag svårt att släppa familjen i tanken och ögonen på de två juveler som bara för ikväll delar min säng…
Inatt vill jag bara njuta av åsynen av dem och vetskapen av att de finns här, de är hos mig, hos oss.
Vi är alla fem tillsammans…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar