Panic-room!

Idag funderade jag och maken starkt på att vi skulle försöka hitta nån get-away plats. Alltså vissa dagar är bara så... Så... Ja så... Jag hittar inte riktigt ordet. Det känns inte som att kaos, panik, hysteri mm riktigt omfattar det hela. Inte ens tillsammans...

Idag har iaf varit en sån dag. De små har legat i luven på varann precis hela dagen. Och med mig. Och med varenda leksak i hela huset, för tro mig, deras leksaker finns i hela huset!

Tillslut när jag satt och skulle försöka fixa en grej på datorn så fick jag nästan en ångestattack och det slutade med att jag avbröt allt och satsade på lunch istället.

Eller lunch och lunch. För min del var det mer ett träningspass än lunch. Barnen åt dock glatt. Tre portioner. Varav två innan jag ens hunnit sätta mig ner!

Det var:
"-jag vill ha den. Jag vill ha det. Jag vill ha mer. Dela. Ketchup. Vatten. Bestick. Papper. Mm mm mm" hela tiden. Varje gång jag tog tag i stolen och tänkte sätta mig ner så var det nåt nytt som skulle fixas. Visst fattar väl jag också att det kan va lättare att äta med bestick. Dricka vatten ur glas. Bättre att torka bort mos med papper osv men va fasen, jag var också hungrig! De kan ju passa på nu iaf så länge de är små och kladda lite. I min ålder är det ju förbjudet att dricka ur flaska, äta med fingrarna och torka sig med kläderna. Kom igen barn. Var inte så präktiga.

Men, med en sådan far så blev de inte annat än präktiga ordentliga ungar! Ja knappast hela tiden, bara när de inte ska vara det. När inte det behövs.

Jaja, lunchen fick jag i mig iaf på nåt vänster. Frågade ungarna vid nåt tillfälle om jag också kunde få sätta mig ner och äta snart. Svaret??
Jo:
"- dä få lu göre snart dä, när du sett te så alle ongera ä nöjdö!"
Inget mer med det alltså!

När pappa kom hem var det dags för mellis. Då hade kaoset stigit än mer, till en outhärdlig nivå. Jag tror inte vi fick sagt en enda hel mening till varann, maken och jag. Det var tjatter, gnäll, kiv, prat, skratt, gråt, skrik, möbelskrap, glasklirr, läten och rörelser överallt. Jag menar verkligen precis överallt. Tillslut satt vi vara mitt i detta tumult, höll varandras händer och tittade ömt på varandra.

"- tror du de märker om vi dra? Har vi nånstans att gömma oss på, bara du och jag" frågade maken.

Men nej, vi har inte en chans att komma undan. De har både superhörsel och röntgensyn de små liven. Vi är fast!!!

Tillslut avbröts kaoset av en doft som spred sig över rummet. Alla pekar på pappan, men vi vet att den skyldige var den minste terroristen!

Det fick iaf barnen att lämna rummet så vi fick en andningspaus. Ja i nästan två minuter iaf!