Jag älskar...

... Min familj. Min man och mina barn. De är mina underverk. Det är hos min familj jag hämtar min kraft när den fullkomligt tagit slut. Även de gånger då det är familjen självt som förbrukat min sista droppe av energi så är det bara de som till fullo kan fylla på depåerna igen.

 

Jag älskar hur vi samspelar med varandra i ett alldeles underbart, rörigt, frustrerande, rörande, lyckligt, högljutt kaos. Jag älskar att få somna i min mans armar likväl som att få vakna upp bredvid honom, so what, om det råkar ligga ett gäng armar och ben mellan oss, över oss, under oss eller överallt.

 

Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.

 

Jag älskar den där stunden på kvällen, precis före vi går och lägger oss, min man och jag, då vi smyger in till alla barnen. Släcker lampor, lägger över täcken, både en, två och tre gånger innan vi ger upp. Jag älskar hur de rör sig i sömnen och mumlar nåt innan de snosar vidare när vi pussar dem på kinden och säger "Godnatt, jag älskar dig".

Jag älskar hur underbart det är när de vaknar på morgonen och sträcker ut sina armar mot en, kryper intill, vill vara nära (även om deras kroppar är fullkomligt iskalla! Och då menar jag verkligen iskalla!!!). jag älskar hur det inte dröjer så länge innan det kommer en bil körandes rakt över ansiktet, ner under linnet och ut på ryggen. Hur de gömmer sig under täcket och man snart blivit utkastad ur sin egen säng.

 

Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.

 

Jag älskar hur min man och jag börjat åldras tillsammans och tanken på att vi ska få fortsätta göra det i många många år till. Hur vi kommit att komma varann så nära att vi i extas ibland utropar samma saker, hur vi avslutar varandras meningar och hur vi alltid lyckas klämma i med samma poänger utan att det alls är uppgjort.

Jag älskar hur jag och min man har samma grundläggande värderingar men att vi kan ha olika uppfattningar om mycket annat. Men jag älskar även när min man inser att det är jag som har rätt och byter åsikter.

Jag älskar hur min man alltid är så omtänksam och respektfull mot mig, mot barnen, mot sina föräldrar och motmina föräldrar och andra människor som vi har i vår närhet. Hur han alltid ställer upp på oss eller människor som behöver stöd.

Hur han gå ut tidigt på morgonen under vintern och stoppar in min motorvärmare och skrapar av isen från mina rutor så jag ska slippa det med ett gäng barn hängandes i kläderna.

Jag älskar hur han alltid pussar mig godmorgon och hejdå innan jag vaknat på morgonen och hur han ringer strax efter att han vet att vi gått upp för att önska oss en trevlig dag.

Jag älskar honom för sättet han tittar på mig. Sättet han tar i mig. Sättet han pratar med mig. Sättet han skrattar åt och med mig. Och framförallt så älskar jag sättet han älskar MIG på.

Jag älskar min man för den han är, som man, som make, som pappa,som son, som svärson och som vän.

Jag älskar att han är min. Jag älskar att jag är hans.

Jag älskar hur väl han känner mig. Hur han vet när jag mår bra eller när jag mår dåligt. Jag älskar honom för att han vet precis vad han ska säga för att få mig att skratta, le eller brista ut i totalt gapflabb.

Jag älskar även att han har en fingertoppskänsla för att förstå att jag menar allvar när det är något nytt som jag känner att jag bara måste ha... Och hans sätt att kunna lyckas slingra sig ur så att det slutar med att vi bara kommer hem med det som vi faktiskt absolut bara måste ha vilket resulterar i ett antal färre återköp.

 

Vi är tillsammans. Vi är lyckliga. Vi är friska. Vi är min familj. Och det älskar jag.

 

 

 

Detta var denna veckas bidrag i blogg-utmaningen "JAG".

Kolla gärna in Elvornas hem för att kunna läsa fler bidrag!

 

 



Medicinskåp- veckans Real Life

I veckans Real Life handlar det om medicinskåp. Hur ser ditt ut? Har du något överhuvudtaget? Finns det något i skåpet som inte borde finnas där eller tvärtom, finns det något som borde finnas i skåpet men som.. Ja, inte hittat dit?

Jag är en sån som egentligen aldrig haft nåt medicinskåp av något slag alls. Jag har alltid stått där när förkylningen slagit till med feber, hosta och snuva och önskat att jag hade ett förråd med medikamente nånstans men ja istället fått knalla iväg med frossa och en fullständigt utarmad kropp för att införskaffa mig det mest akuta för att överleva de första kommande dygnen. Säkerligen smittat ner halva Apoteket med mitt snörvlande på kuppen också, de gånger jag fick kämpa mig iväg själv. Annars har jag haft en enorm tur som haft mina föräldrar och min mormor som privata hantlangare på mediciner.

Men sen hände nåt. Förste sonen har växt upp med förkylningsastma och falsk krupp vilket resulterat i att vi fick ett litet förråd. Men det stod i städskrubben.

Sen blev problemen med hans lungor av mer fast art och gav mediciner på heltid i form av inhalatorer så dem bär han själv med sig numer.

Sen kom barn nr 2. Vid tre månaders ålder kom även den första öroninflammationen (därav smeknamnet Virus!) Son 1 hade vid detta laget varit frisk i typ 4 år, efter 3 års sjukdom och som förälder glömmer man fort, ibland lite för fort.
Så där stod vi, två på natten och inte en tillstymmelse till Alvedon eller näsdroppe!!! Bra jobbat! Per vankade av och an... "- Det måste ju finnas nån vi kan ringa? Så här ska det väl inte va?" var några favorit i repris som upprepades ett antal gånger under natten innan jag bad honom gå och lägga sig och låta mig sköta natten!

Sen kom barn nr 3, och med honom en ny infektion, denna gången i halsen. Och återigen stod vi där utan en enda medicin. Jag säger bara, tacks vet jag snälla grannar som från olika hus försett oss med ögondroppar, Alvedon och hostmediciner...

För nåt år sen fick vi dock tummen ur och investerade i två lådor från Ikea. Vilka fynd alltså. Utställningsexemplar dessutom. Färdigbyggda för endast 19 kr! En till oss vuxna och en till barnen, placerade näst högst upp i en lagerhylla ute i tvättstugan. Aldrig mer att vi ska stå utan mirakelkurer vid minsta tecken på sjukdom. På den översta hyllan av lagerhyllan står dessutom även de där farliga medlen som inte på något vis ska intas oralt så det känns som om vi kommit överens om att lagerhyllan hör till the danger zone of the house!

I lådorna finns (ska finnas) Alvedon av olika slag, termometer med tillhörande salva, andra typer av smärtstillande, omeprazol, hostmedicin samt lite smått och gott! Men Trots de snygga medicinlådorna så står hälften av medicinerna utanför lådorna på hyllan eftersom det är för jobbigt (?????) att ta fram och öppna rätt låda varje gång något önskas från gotte-butiken.

Även Pers mediciner för magen, UC, står i snygga staplar utanför. Min magmedicin (droppar) står på fläkten vid spisen för att komma ihåg att intas varje morgon. Är det nåt jag verkligen är fullkomligt värdelös på så är det att komma ihåg att ta mediciner så jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för att man inte drabbats av nån värre åkomma (än)...

Men, sen kommer vi ju till en del av min personlighet. Per är ju pedanten, jag är en aningens längre ifrån detta samtidigt som jag även tror på snabba lösningar och kvick fix och just därför så ligger det ju inte för mig att vakna mitt i natten och behöva springa tre våningar ner för att hämta nödvändig medicin vare sig till mig eller barnen, inte heller om man ska iväg snabbt under dagen kan omvägen tas runt tvättstugan utan det hela måste rationaliseras.

Så förutom medicinlådorna och hyllan i tvättstugan så finns det lite depåer runt om i huset också. Tillexempel i mina väskor, i den översta lådan i byrån i hallen samt i nattygsbordet!

Varför förlänga pinan längre än nödvändigt!!!???

Förutom mediciner då så finns det nog inte så mycket i lådorna. Lite plåster, termometer, salvor, nån liten leksak och en klocka! (??? Jag har ingen förklaring)

Hur ser det ut hemma hos er då??

iPhone med vanilj, tack!

Natten from hell har nyss inträffat och man är lagom mosig när vi sitter och ska äta frukost.

Hell-anknytningen berodde på två små killar på åldrarna snart 4 och snart 3. Vid strax före 5 imorse kan man höra dem klampa upp fö trappan till oss. De bubblar och tjötar om det ena och det andra. Ett av ämnena som de diskuterar är var de ska placera sig i vår säng när de kommer fram. Vad sägs om er egen säng skriker jag inombords!!! Dessutom hörs det lång väg att de inte alls har tänkt att vare sig sova eller ligga ett dugg stilla i vår säng.

Mentalt rustar jag mig för en knökig sista stund på natten. Men efter ungefär en timme ger jag upp!!! Jag tar min kudde och går ner till Jespers rum och hans säng. Den grabben lider av värmebekymmer så jag fryser som en gris, men det är oavsett bättre än scenerna i sovrummet. Efter en timmes huttrande hör jag hur även pappan tröttnar. Den lille, lille E, blir runt sjudraget utslängd från vinden och på sin jakt efter mig, gråtandes och skrikandes efter vatten så irrar han ner sig på bottenvåningen. Jag får än en gång ge upp mina försök till att somna om och hämta upp grabben, slänga i honom en skvätt med vatten och lägga honom tillbaka i sin egen säng.

Det blir faktiskt tyst. Efter tjugo minuter måste jag gå upp för att se vad han gör. Han sover! Jag ilar tillbaka till Jespers säng eftersom jag inte vet om Vicke somnat om där uppe än.

Jag lyckas somna om! Vid halv nio hör jag barnen leka utanför dörren. Ytterligare tio minuter senare får jag ett sms från maken:

"-var är du? Saknar dig!"

Jag svarar att jag ligger i Jespers säng, men att små-ligisterna barrikaderat sig utanför dörren så jag kan inte smyga ut osedd...

Men då de går in på sina egna rum för att hämta nåt så skyndar jag mig upp för trappen och ner till den varmaste och goaste sängen och famnen.

Det tar ungefär 5 min innan de står där och hänger över sängen.
"-vart var du mamma?"
"-vart sov du?"
"-varför sov du inte i sängen?"

Nu ger vi upp kollektivt och går ner. Bäst att skyffla in lite frukost innan blodsockret också sticker iväg till annan ort...

Mitt i frukosten ska det dock pratas i telefon, dvs i MIN iphone4, med mormor. Barnen tänker tala om vad de fick vid metandet på tivolit igår.
Virus hinner prata klart. Lille E hinner säga hälften innan han tappar min iPhone rakt i vaniljyoghurten!!!!

Om det var blodsockret eller bristen på sömn som gjorde att jag inte direkt skrattade med de övriga fsmiljemedlemnarna tänker jag inte spekulera i, men jag vet att det var sista gången barnen sov i min säng, och pratade i min telefon vid frukosten... Iaf på samma dag!

Som plåster på såren så fick jag en heldag på Ikea! Inte illa pinkat... Och det dröjer ju inte länge innan humöret höjer sig lite då!

Vad vi köpte???

EN GARDEROB!!!!!!! Jajjemän, nu börjar det hända grejer! Hela 323 cm garderob har idag inhandlats!!!! Äntligen kanske familjens alla kläder kan lämna in om skilsmässa!!!!

Tjoho!!!!

Har ni sett dem? Små-ligisterna??? Här satt de då när vi gav upp och gick upp!!!

En gång om året...

Ungefär så ofta händer det väl att hela stans befolkning plus lika många utsocknes kommer ut på stan samtidigt. Det har varit dags för årets firande av marten!

Hela innerstan stängs av för att vi ska kunna gå som packade sardiner och knuffas fram ungefär som maten genom matstrupen. Utbudet av det man kan frossa i för varor täcks egentligen upp av en cirka tio meter lång del men börjar sen om igen... Och igen... Och igen.. Och igen.., och igen... Ja ni fattar. De första tjugo stånden återkommer tills man gått hela stan fram och tillbaka.

Klassikerna är strumpor, kalsonger, tomtar, kokosbollar, brända mandlar,väskor och t-shirts med otroligt genomtänkta tryck.

Till detta äts det donauts, piroger, grillade majskolvar, munkar och såklart den välkända Kålsoppan!

Ingen marten utan kålsoppa!!! Själv äter jag bara Kålsoppan eftersom resten av skräpet inte synkar sig så bra med lchf-kost. Barnen fick iaf en varsin kokostopp men höll sig annars till russin och äpplen... Till en början åtminstone. Och kålsoppa äter de heller inte, vare sig barnen eller Per. Deras årliga tradition på marten är spagetti och köttfärsås!

Efter att man stoppat sig full med skräp och soppa så man knappt orkar röra sig så toppar man med halvtaskiga karuseller och, premiär för i år, sockervadd. Detta var tydligen nåt killarna snappat upp på dagis att det var deras generations nya variant av kålsoppa och den gick ju absolut inte att missa!

Erik visade sig vara livrädd för sockervadden och pep som en mus varje gång han fick lite på händerna. Virus tyckte inte heller att det var nån större hit och tillsammans åt de istället upp pappans strut med varma chips!

Även jag som inte gärna åker karuseller lyckades bli medlurad i nåt som påminde om luftballonger. Om inte jag gick in i karusellen skulle gubben som jobbade där måla mig med en svart spritpenna i ansiktet eftersom han inte tyckte Erik skulle behöva åka karusellen helt ensam. Till min stora glädje lyckades gubben såklart även glömma bort att vi satt i den där jädra korgen och snurrade runt varv efter varv också. Förutom de gånger han gick och snurrade runt oss med sån kraft att min mage vände sig halvt ut och in. Nedanför stod Per och hånskrattade. Och borta vid biljettkassan växte kön men hur skulle gubben som skulle sköta karusellen veta det när han stod med sina polare med ryggen åt och kedjerökte????

Väl hemma landade vi i soffan och barnen fick minimalt med lördagsgodis bara för sakens skull, yrde runt i sockerchock några minuter för att landa helt utslagna i sina sängar, nöjda med dagen.

Egentligen håller marten på i tre dagar. Tivoli och fylla på fredag. Marknad, kålsoppa, tivoli och fylla på lördag och tivoli med bakfylla på söndag. Det vet inte våra små barn än så för deras del både började och slutade marten här idag. Något som vi vuxna inte ett dugg sörjer. Den stora sonen har dock sen nåt år fattat grejen, med tivolit alltså, och har idag avverkat två av tre dagas marten. Men det bekymret vilar på nån annan så...

Nu segnar jag och maken ner i soffan med en varsin spritzer! (eller varsin, jag är redan inne på nr 2)

Hej på marten på er alla goa!!!!

Fredagsmys- My as!

Den hör veckan har sett lite annorlunda ut. Eftersom jag skulle gå in och provjobba på ett ställe så kunde jag ju inte stämpla resten av veckan utan fick ta föräldraledigt de andra dagarna. Det är väl bra att föräldraförsäkringen finns i dessa lägen för dem som har barn, men jag anser hela systemet vara en stor fet miss i ett välfärdssamhälle i övrigt!!!!! Hur gör dem som inte har barn???

Jaja, iaf, det har resulterat i att rastlösa, överenergiska, sociala, högljudda, vilda, trotsiga, speedade och leksugna barn istället har varit hemma med mig, en fruktansvärt tråkig, pluggande, lågmäld och ointresserad mamma. (ointresset ligger främst i pluggandet, inte i barnen såklart).

Nämnde jag trotsen??? Det är den äldste av de två små som haft en riktigt rolig vecka må jag säga... Han som det aldrig varit något med alls. Han som bara lite mysigt glidit omkring. Och nu!!! Det värsta tycker jag är att man inte känner honom som sån, på det sättet. Så man har ju ingen aning om hur han reagerar alls på våra sätt att strävja beteendet. Men tro mig, vi lär oss, varje dag, flera gånger om dagen och det är ingen rolig kunskap. Inte fasen är han konsekvent heller. Det som är tur mitt i trots-eländet är att han faktiskt inte är ett dugg långrandig eller långsint så vi överlever, varje dag, och får möjlighet att umgås med den andra av hans sidor flera gånger om dagen också.

Jaja, detta resulterade iaf i att det blev faktiskt ingen glass igår till deras fredagsmys. Lite komiskt eftersom jag skämtade om det igår morse, men nu blev det alltså verklighet av det också.
Anledningen fanns att hitta i en dispyt ungarna hade när jag duschade efter löppasset igår. När jag kommer ut ligger Erik på golvet. Viktor sitter i soffan och gråter. Han gråter ALDRIG om inte det hänt nåt. Han visar mig sin rygg där tydligen Erik för ett ögonblick förvandlats till vampyr och huggit sig fast. Det var ett ganska kraftigt märke. Det visar sig sen att storebror inte varit helt oskyldig även om jag anser bitandet vara riktigt allvarligt. Viktor hade tydligen buttat Erik in i bordet.

Så glassen uteblev! Och hoppas det gick in varför...e

Kvällen fortsatte väl sådär, i den högljudda, livliga och kaosartade stilen. Vid ett tillfälle yttrar jag nåt självömkande till maken som tycker jag ska gå ut på en promenad. Jag blir kvar hemma men några grannpojkar kommer förbi och rastar våra små ligister en stund så när de kommer tillbaka in är läget ett helt annat. Det blir saft och vin vid köksbordet med lite olika spel. Och vi spelar flera omgångar. Alla får vinna. Ingen bråkar eller tjafsar. Det är riktigt trevligt.

Sen väljer barnen själva att få skippa Dobidoobi och åka i säng. Det blir tyst på ett par minuter.

Sen får vi iaf till mysstämningen för en stund nere i tv-rummet. God mat och levande ljus. Sen lägger man sig tillrätta gött mosigt i soffan och så snart är kvällen slut...

Klocka 06.00 fredag morgon...

Ja då skulle vi tydligen gå upp idag enligt ligisterna på blivande 3 och 4. Om ni undrar varför jag envisas med att kalla dem blivande så är det enkom för att jag tycker det är lite fånigt att säga 2 och 3 när det är typ 3 och 7 veckor kvar tills de är 3 och 4. Men trots det så vill jag suga så länge som möjligt på att de är 2 och 3 utan att behöva säga det. Jag börjar nog få en släng av åldersnoja nu igen som jag får varje år de fyller år. Inte för min ålder eftersom jag trivs med att lägga några år till mig skälv, men eftersom de växer för fort och när lille E nu fyller 3, då har jag officiellt ingen bebis längre. Då är han en pojke, en kille, en pöjk...

Jaja, inofficiellt kommer han nog alltid att vara min bebis, km han så är 40 år eller 3!!!

Så vad gör man då kl 6 en fredag? Jo jag skickade ner barnen till pappan och drog mig fram till 7, sen blev det löpning! Dag 1 vecka 8 är nu genomfört! Jippie!!

Nu väntar läkarbesök med lille E senare idag, återkommer om detta.
Virus ska få vara med farfar under tiden, tror fyrhjuling stod på schemat!
Sen ska det köras ett stycke stort barn till sin pappa över helgen.

Fredagsmyset som har beställts är GLASS GLASS GLASS!!!!!

Jag vet inte jag, kanske ska vi försöka neka dem glass idag med, det var ju så kul igår.... Eller????

Nu kommer en bildkavalkad på... Mig! Sönerna har fotat under tiden jag stretchade efter löpningen.

Vad tror ni, blivande fotografer????

Tunnor och glass

Sen ett tag tillbaka har jag varit på jakt efter nåt att sätta alla paraplyn och långa skohorn i som just nu ligger och dräller överallt och som ofta används som fäktnings- och tortyrredskap på både människor och materiellt ting hör hemma!

Jag har tröttnat på det kan man säga helt enkelt.

Sist jag var hos svärfar såg jag min lösning på problemet. Han hade en sån där, ni vet, en sån, en svart, ja en svart sån dära där som man har till det där menar jag, ni vet vad jag menar va??? För jag har inte en aning! Frågade svärfar när jag såg den vad det var och han svarade... Nåt med zink? Kol? Uran? Urin???

Ja som sagt, inte en aning. Snygg var den iaf och jag ville ha en likadan, men det är liksom inte det lättaste att hitta nån sån heller när inte jag vet vad det är jag letar efter.

Men så kom maken på att vi skulle ta den gamla mjölkkannan som jag målat vit och sätta fina svarta snirkliga bokstäver på så det står tydligt vad ändamålet är... Mmm, de fina snirkliga svarta bokstäverna kan han skriva dit själv då isf. Jag vet hur han skriver, och jag vet framförallt hur snabbt(??????) han skriver på plant papper, så att låta honom skriva på en rund kanna skulle göra att vi är klara typ lagom till jul... Nästa år...

Han löste dock problemet på annat sätt! En tunna! I lagom storlek!

Hmm. Jag får väl skaffa en snirklig mall och börja öva ändå kanske!


I vår familj bor det fyra glass-tokiga grabbar. Varannan torsdag kommer glasbruken hit. Han har gjort det sen ett par månader tillbaka. Innan dess var han bokstavligttalat aldrig här. Det bor bara 12 hushåll i vår "by". Men första gången han testade på eget bevåg att köra in här så blev väl alla så förblindade av den stora händelsen att alla glömde all sans och resor och handlade så enormt mycket att nu fortsätter han att komma upp hit varannan torsdag. Och sitter kvar extra länge. Han vet ju att han får sälja mycket om nu nån hoppar ut ur huset för att handla. Och det gör såklart min familj!

Men, ingen gillar såklart samma glass. Så naturligtvis måste det köpas olika glassar så alla ska vara nöjda. Inte trampa nån på tårna här inte! vanligtvis gör självklart inte det, men idag blev det så. Det var kallt. Det blåste surt. Tre trötta grinigs barn. En stressad Karl. En övervakande granne. En TRÖTT mamma. Sa jag en TRÖTT mamma??? Det blev en sort per man. Och eftersom vi var sååååå goda kunder så fick vi såklart två paket extra, helt gratis, på köpet!!!!

Jippie!!!!

Eller inte tyckte hon som inte är glass-tokig och som inte gillar överkonsumtionen på kolhydrater.

Enligt barnen får de ALLTID smaka en varsin glass de dagarna som glassbilen kommer. Enligt mig så får barnen välja glass eller klubba som vanligt till myset på fredagarna!

Det blev kaos!
Pappan höll till i garaget så jag var helt ensam i striden. Men trots deras ögon, vädjanden, och sättet de liksom motade in mig i ett hörn utan chans till att kunna fly så höll jag fast. Ingen glass på torsdagar!

De två största accepterade tillslut läget. Yes!!! Kände jag i en kort stund. Jag vann!!!

Eller??? Minstingen som höll på att få på pyjamas fick ett utbrott och i all vrede lyckas han inte bara få av sig pyjamasen utan lyckas även kränga på sig hela den tidigare outfiten, helt korrekt, vilket ALDRIG hänt tidigare!!!! Sen får han dessutom på sig både jacka och skor. Hela tiden gråter han fram att han ska gå till pappa, pappa är snäll, mamma är dum!!!!

Sen drar han!

Men det blev ingen glass till honom oavsett. Pappan var på min sida!

Hahaha!!!!

Mamman-minstingen 1-0!!!!!