Panic-room!

Idag funderade jag och maken starkt på att vi skulle försöka hitta nån get-away plats. Alltså vissa dagar är bara så... Så... Ja så... Jag hittar inte riktigt ordet. Det känns inte som att kaos, panik, hysteri mm riktigt omfattar det hela. Inte ens tillsammans...

Idag har iaf varit en sån dag. De små har legat i luven på varann precis hela dagen. Och med mig. Och med varenda leksak i hela huset, för tro mig, deras leksaker finns i hela huset!

Tillslut när jag satt och skulle försöka fixa en grej på datorn så fick jag nästan en ångestattack och det slutade med att jag avbröt allt och satsade på lunch istället.

Eller lunch och lunch. För min del var det mer ett träningspass än lunch. Barnen åt dock glatt. Tre portioner. Varav två innan jag ens hunnit sätta mig ner!

Det var:
"-jag vill ha den. Jag vill ha det. Jag vill ha mer. Dela. Ketchup. Vatten. Bestick. Papper. Mm mm mm" hela tiden. Varje gång jag tog tag i stolen och tänkte sätta mig ner så var det nåt nytt som skulle fixas. Visst fattar väl jag också att det kan va lättare att äta med bestick. Dricka vatten ur glas. Bättre att torka bort mos med papper osv men va fasen, jag var också hungrig! De kan ju passa på nu iaf så länge de är små och kladda lite. I min ålder är det ju förbjudet att dricka ur flaska, äta med fingrarna och torka sig med kläderna. Kom igen barn. Var inte så präktiga.

Men, med en sådan far så blev de inte annat än präktiga ordentliga ungar! Ja knappast hela tiden, bara när de inte ska vara det. När inte det behövs.

Jaja, lunchen fick jag i mig iaf på nåt vänster. Frågade ungarna vid nåt tillfälle om jag också kunde få sätta mig ner och äta snart. Svaret??
Jo:
"- dä få lu göre snart dä, när du sett te så alle ongera ä nöjdö!"
Inget mer med det alltså!

När pappa kom hem var det dags för mellis. Då hade kaoset stigit än mer, till en outhärdlig nivå. Jag tror inte vi fick sagt en enda hel mening till varann, maken och jag. Det var tjatter, gnäll, kiv, prat, skratt, gråt, skrik, möbelskrap, glasklirr, läten och rörelser överallt. Jag menar verkligen precis överallt. Tillslut satt vi vara mitt i detta tumult, höll varandras händer och tittade ömt på varandra.

"- tror du de märker om vi dra? Har vi nånstans att gömma oss på, bara du och jag" frågade maken.

Men nej, vi har inte en chans att komma undan. De har både superhörsel och röntgensyn de små liven. Vi är fast!!!

Tillslut avbröts kaoset av en doft som spred sig över rummet. Alla pekar på pappan, men vi vet att den skyldige var den minste terroristen!

Det fick iaf barnen att lämna rummet så vi fick en andningspaus. Ja i nästan två minuter iaf!

26 Maj 2012 Ibland behöver man påminnas... Igen...

Ett ögonblick

Ett ögonblick. En sekund.
Så snabbt kan livet förändras.
Så snabbt kan man se hur livet förändras för någon annan.
Ett ögonblick.
Så snabbt gick det för mig att inse vad mycket man har att förlora.
Så snabbt gick det för mig att inse värdet av det jag har.
Ovärderligt. Det är mina underverk. Det är min familj. Det är min man. Det är mina barn.
Ovärderligt. Det är jag, för dem.
Idag var vi nummer ett. Men minuten innan var vi nummer två.
Hade vi fortfarande varit nummer två hade jag inte suttit och skrivit det här. Åtminstone inte idag. Idag hade vi nog haft annat att stå i, om vi hade överlevt.
Det är mycket tankar som far runt i huvudet just nu. Mycket känslor som bubblar upp till ytan. Det är några VARFÖR och många OM.
Vi är på väg till Kreta. Vi kör på motorvägen. Det är jag som kör, det går i 110 km/h.
Vi ligger bakom en vit Volvo 740. Ganska gammal. Vi har en nyare bil. Så mycket reflekterar jag. Vi är nummer två på motorvägen.
Jag kör om. Vi går från nummer två på motorvägen till nummer ett.
När omkörningen är klar blir det några meter mellan oss. Inte många. Och därför kan vi klart och tydligt höra och se vad som händer bakom oss.
Det hörs en smäll. På en hundradels sekund har Jag fattat att nåt hänt. Eftersom jag inte känt nåt i ratten är jag
Övertygad om att det som sker, vad det än är, sker bakom oss. Jag börjar bromsa, hårt, och flyttar fokus till backspegeln.
Per tror att det är vi, att det är ett av våra däck som smällt eller lossnat och ber mig att inte bromsa så hårt.
Ungarna vaknar.
Kommer inte ihåg vad jag säger riktigt, eller i vilket tonläge, men jag ser bilen bakom hastigt slängas åt vänster och skena iväg över vägbanan, ett trasigt däck far över vägbanan åt andra hållet, och bilen börjar volta… Jag hinner räkna till 5-6 volter. Sen är jag ute ur bilen och ringer 112. Per har hunnit en bit ner mot bilen. Den ligger i mittområdet, ett grästäckt område. På alla fyra däcken. Per och ett annat par har kommit fram och börjat ta hand om de som befunnit sig i bilen. Jag vänder om och går tillbaka till barnen. Allt verkar lugnt med barnen så jag springer tillbaka till olyckan.
Bilen är hoptryckt och alla rutor är krossade. Det är fyra skadade. Men som tack och lov alla är vakna och vid en första anblick inte så allvarligt skadade. Men det är en traumatisk situation. Det är ett stort trauma för alla inblandade.
Per sitter på huk och håller handen och tröstar den kvinna som på grund av allt blod ser värst skadad ut.
Någon var orolig för bilen på grund av all rök, men Per kunde lätt se att det berodde på helt “normala” orsaker och därmed kunde fokus läggas på att ta hand om de fyra som ligger i gräset.
Jag går upp till barnen igen. Vid vår bil fortsätter livet som vanligt. Nån behöver kissa, nån tycker det är varmt. Nån är hungrig. Kontraster tänker jag. Och så glad för att just mina barn sitter där, helt oskadda och ganska ovetandes om kommersen som utspelas strax bakom dem. Jesper är en klippa som pratar och grejar med de små.
Jag går tillbaka ner igen efter att vissa behov tillfredsställts. Jag ser hur Per sitter kvar hos kvinnan. Mannen springer omkring oavbrutet och pratar med alla och ingen. Chocken är tydlig och det är svårt att få honom att sätta sig ner.
Snart kommer ambulanser, fyra stycken. Räddningsinsats, fyra bilar.
De enda som dröjer är polisen.
Räddningsgubbarna vill att jag ska vittna eftersom jag sett hela förloppet. Så vi stannar kvar. Per går upp till barnen. Och jag väntar. Och ser de sista två åka iväg med ambulansen. Innan polisen anländer kommer en hyrlastbil förbi. På flaket står det “Rent a Wreck”… Tragikomiskt…
Jag avger mitt vittnesmål och får gå tillbaka till våran bil.
Vägen tillbaka till bilen är full av känslor. Jag är normalt väldigt lättberörd, men idag kändes det extra.
Kanske för att det är min första olycka som nummer ett.
Kanske för att det är första olyckan jag bevittnar i realtid sedan jag blev mamma och fru.
Kanske en kombination av de båda.
Det var så nära.
Vi åkte bakom bilen högst nån minut innan smällen. Vi låg bara några få meter bakom en vit Volvo 740.
Jag, min otroligt älskade man och våra tre fantastiskt underbara barn var bara sekunder ifrån att som nummer två på motorvägen bli rammade av en skenande bil i över 100 km/h, istället fick vi på nära håll, som nummer ett både på motorvägen och vid olycksplatsen, se hur livet på
ett kort ögonblick förändrades för en annan familj.
Min familj är säker. Min familj är varm och hungrig. Min familj fortsätter resan vidare till Stockholm och flyget som ska ta oss till Kreta.
Och jag har aldrig varit mer tacksam för livet och för alla underbara som finns i det.
Love ya!!!
Och ikväll går våra tankar till familjen i en vit Volvo 740.

 

<!-- .entry-meta

Någon som håller min hand

Idag har varit en tuff dag.
Mycket känslor och mycket tankar.
Jag kommer att återvända till varför senare, men just nu vill jag bara njuta av familjen…
Ikväll och inatt ser sov-konstellationen lite annorlunda ut. Och den andra sidan av sängen delas inte längre av maken. Inatt hade jag, med mina tankar och funderingar känt mig otroligt trygg med Per vid min sida.
Men när maken av helt naturliga skäl, inte finns att tillgå (han måste hålla om mig tills jag somnat i vanliga fall) vad passar då bättre än en liten underbar tvåårings hand som lugnar och gör mamma trygg, och ytterligare en treårings djupa sovandes andetag strax intill…
Just ikväll har jag svårt att släppa familjen i tanken och ögonen på de två juveler som bara för ikväll delar min säng…
Inatt vill jag bara njuta av åsynen av dem och vetskapen av att de finns här, de är hos mig, hos oss.
Vi är alla fem tillsammans…

-->

29 April 2010

Det kommer mera...

Hua!
Innan jag fyllde trettio var jag som bekant mer än angelägen om att komma över strecket, det är alla som känner mig väl medvetna om. Men alla som kommenterat detta och som själva dragit sig en bit över varnade ig och sa att även om man inte tror det så kommer allt att ändras efteråt, och då finns det ingen väg tillbaka.
Hahaha!!!! Det var mitt svar.
Idag kom jag på mig själv med att fundera på om inte de allihop har rätt!

Bevisen då?
Jo:

1. inköpt gula stora härliga handskar för att kunna diska för hand utan att falla sönder som
en fnöskebit!
(kan dock säga att jag har fortfarande efter två månader inte sett nåt bättre resultat
ändå. kanske skulle gå bättre om jag faktiskt svalde stoltheten och drog på mig handskarna
när jag ska diska och inte bara ha dem hängandes över kanten på diskhon. )

2. Snurrig. Vimsig. Glömsk. Ofokuserad. Okoncentrerad. mm....

3. Trött! Hela dagarna. Trött! Jag längtar tills vi får gå och lägga oss på kvällen! Men försöker
dra på det så klockan iaf ska hinna passera 22.00!
(man kanske skulle kunna flytta fram klockan lite på kvällen????)

4. Inget roligt på TV:n! Förr följde jag alla serier/såpor och sitcoms som helst. Frossade i
Cityakuten, Grey´s mm mm.... Nu är det byggprogram, dokumentärer, Nyheter, Antikrundan, Såld på hus, Trädgårdsfredag, På spåret, Så ska det låta och Dobidoo som gäller!!
( Säger bara herregud!!! )

5. Jag vill inte lämna mitt hem! jag vill vara hemma! Nästan så man börjar leta ursäkter för att
slippa åka och hälsa på folk. Tänka sig att man skulle umgås! Nej fy!!! Då är allt soffan bra go
du! (sen att man faktiskt har enormt roligt nästan varje gång man varit ute en tur)

6. Jag pallar inte en helkväll på krogen! Förr kunde man vara ute på onsdag, fredag och lördag
samma vecka. Nu är jag glad om jag ens hinner följa med ut frå förfesten innan man somnat,
och inte tal på hur pigg och alert man är dagen efter nuförtiden!!

7. Idag blev jag varse det sista ålderstecknet. Det är egentligen inget nytt tecken, men det är
uppenbarligen så att jag inte kan gömma undan det längre. jag behöver läsglasögon!!! Det
är som sagt inget nytt, har vetat om det några år nu, men inte förrän idag föll poletten ner!
inte konstigt att jag inte fattar nåt av det jag läser, hela min tid går ju åt att försöka parera
fram boken till rätt läge för att kunna se vad det står, och när jag väl hittat ett skarpt läge,
ja då får liksom bokstäverna och orden egna liv! Ingen vill stå på sitt rätta ställe utan byter
bokstäver och kombinationer med varandra! Att jag har tenta om några dagar verkar det inte
vara någon som bryr sig ett dugg om!!!

8. Att jag blivit frusen, dygnet runt kanske också kan läggas till högen av alla tecken! Brukar inte gamla tanter vara det, frusna??? Nja, då är jag iaf inte i klimakteriet!!! OOOPPPS!!! det kanske betyder att jag redan lömnat klimakteriet???? jag kanske är... men hallå??? Hur gammal är jag egentligen?????

Undrar vad nästa sak blir??? ser framåt med spänning!!! (öhhhh) Nu kan Per börja kalla mig för tantalys Anna istället för Annalys!

Mors! (är det gamalt att säga så????)

Tjaba? Tjena? Tjenixen??? Hey yo!!??? Ahhhhhhhhh..........

26 Februari 2010

Så här började allt för lite drygt 2½ år sedan!!!

 

 

30+ och inte en dag yngre!!!

Det hade varit mörkt länge redan. Bilen färdades längs en enslig gammal grusväg och förutom ljuset från bilens lyktor och den stilla musiken som ljöd ur bilens radio så fanns det inget liv i rörelse. I bilen satt en man och en kvinna. Nästan ljudlöst tog sig bile frm längs den slingriga vägen. Utanför börjde snön att falla och la sig tillrätta på den meterhöga snön som redan täckte marken. Det hade varit en vinter man sent skulle glömma både vad gällde kyla och snö. Bilen gled upp på en igensnöad parkeringsplats som någon försökt att skotta så gott det gick. De stängde av bilen och gick ur. Hand i hand hittade de sin väg fram tack vare några svaga lampor som lyste upp delar av den handskottade stigen. stigen ledde dem ner mot sjön. I mörkret kunde de se flammor av eld som lyste upp mörkret och ljuden av barnen som ivrigt berätta spökhistorier för varandra och skrattade. De bestämde sig för att det inte var rätt läge att frtsätta ner om de skulle komma att skrämma barnen när de helt utan förvarning skulle dyka upp i mörkret. De vände och gick sakta tillbaka mot bilen. Snön började tillta och en vind strök över marken. Stämningen var magisk. Det var som om tiden stod stilla. Mannen saktade in och stannade. Han drog försiktigt kvinnan intill sig och la armarna om henne. Fryser du, viskade han. Hon nickade stilla. Han släppte taget om hennes kropp och tog hennes händer. Där stod de, i ljuset från en gårdslampa, med snön fallande och händerna i varandras händer. Mannen sökte hennes blick och de tittade varandra djupt i ögonen. "jag älskar dig, vill du gifta dig med mig?" Kvinnan började andas häftigt. "menar du allvar??? Ja, ja, ja såklart jag vill!!!" svarade hon mannen och slängde sig runt hans hals. De kysste varandra och mumlade för varandra hur mycket de älskade varandra. Snart bröts tystnaden. Barnen från elden sprang förbi dem skrikandes, skrattandes och någon till och med gråtandes. Stämningen som funnits i luften var borta, men om man hade tittat riktigt noga kunde man ändå ana magin som för alltid kommer finnas kvar i mannen och kvinnan.

Det var en helt vanlig tisdag i februari, den 23:e för att vara exakt, 2010, ca kl 20.00. Mannen och kvinnan heter Anna och Per (Anna är jag, Per är min sambo), vi kom från ett utvecklingssamtal med vår mellan son Viktor och var på väg för att hämta den äldsta sonen Jesper som varit på utflykt med Nying. Hemma väntade farmor med vår minsta son Erik. Och detta var dagen som min Per friade. Och frieriet gick till som ovan.



Min Per------>

Jag tänkte jag skulle börja med en presentation av mig själv och vad bloggen kommer handla om. Har bloggat förut men nu, NU, ska det bli av på riktigt. Saken är den att jag älskar att skriva och analyserar dygnet runt så på nåt sätt måste jag bli av med det som finns inuti, och är inte så säker på att sambon alla gånger är lika ivrig på att lyssna på mina analyser som jag är att dela med mig av dem, även om han verkligen anstränger sig.

Vi är ganska olika där jag och min sambo, som faktiskt numer är min blivande man.

För bara lite drygt en vecka sen fyllde jag 30 år. Alla som känner mig vet att det har varit ett målsnöre i mitt liv. I tio år har jag bara väntat på den dagen, och längtat. När det så började närma sig så kom dessvärre bara på alla saker som jag trodde jag skulle ha hunnit med före den dagen kom. Nu när dagen kommit och gått kan jag bara säga att det kommer nog hinnas med det med, en annan gång.

Jag har tre barn, så där har jag hunnit med en del. Tre grabbar, Jesper är 8½ år, Viktor 16 månader och Erik är 3 månader. Min sambo, Per, kommer alltid att vara två år äldre än mig, oavsett hur han än vrider och vänder på det!

Mitt liv lever jag för och med min familj. Det är dem jag lägger tiden på och det är dem jag vill spendera min tid med. Och när jag känner att jag behöver så sparar jag lite tid för mig själv, och för Per.

Jag och Per gillar att åka bil, så en del av vår lediga tid går åt att åka på utflykter. Det kan vara allt ifrån husvagnssemester till endagsturer på bara några mil.

Ni som inte känner mig kommer snart att göra det, jag gillar att prata och berätta saker och delar gärna med mig av... Allt!

Världens underverk är för mig allt som gör livet värt att leva, dvs mina barn, Per och min familj, mina vänner och... Ja, allt som gjorde livet värt att leva för sa jag ju. Dit räknar jag även resten av världen, för det finns nog smultronställen lite överallt.

Kärlek är min religion. Jag är en överdrivet tramsig romantiker. I´m a succer for LOVE!!! För det mesta fungerar detta bra, men ibland kan jag få lite för höga förväntningar och glömma bort att jag lever i verkligheten och inte i en film. Men jag har börjat bli ganska bra på att regissera och mitt liv blir faktiskt bara mer och mer likt en romantisk drama komedi. Romantisk för att jag är omgiven av kärlek, villkorslöst. Dramatiskt för att livet alltid innehåller scener av lycka, sorg, glädje, tårar, känslor och händelser som man aldrig kan råda över. Komedi för att jag faktiskt har det så roligt, jag tycker om att leva, att skratta och att älska. Humorn och de komiska inslagen är en del av vårt liv och en ingrediens som definierar oss som familj och har alltid varit en del av mig och mina nära. Tillsammans med Per och våra barn älskar jag, gråter jag och skrattar jag. Sa jag att de är världens underverk????

Karikatyrsmeknamn- Real Life

 

Veckans utmaning i Yohanna´s utmaning Real Life handlar om karikatyrsmeknamn. Om vilket karikatyrsmeknamn som man tror att man själv skulle komma att få av sina nära och kära.

 

Citat:

 

"Så vad säjer man om dig?

- Vad är det för karikatyrsmeknamn som DU skulle kunna tänka dig att dina vänner skulle kunna sätta på dig?

- Fråga en vän om vad det VERKLIGEN skulle kunna vara.

- Och vad som är förklaringen bakom.

- Kan du förstå hur de tänker?"

 

 

Jag tyckte först att utmaningen var sååå enkel. Jag måste ju vara nåt i stil med:

Anna- den driftiga eller Anna- den flitiga.

Anledningen är ju klockren.

De sista 6 åren har jag pluggat på heltid, arbetat extra samt fött två barn utan uppehåll!!!

Sen gjrde jag nåt dumt, jag tog jag det ett steg längre och råkade fråga min man om hans åsikt i ärendet. Efter hans svar så var jag inte lika säker längre. Så jag frågade en vän. Och fick nästan samma svar (denne uttryckte sig inte lika rakt som min man, men innebörden var densamma...)

 

 

Ok, dags för rannsakning. Och när jag faktiskt gav mig tid att fundera på det hela så kan jag faktiskt förstå hur de tänker... Och jag skulle nog gett en vän med samma företeelser ungefär samma smeknamn också,

(även om jag själv anser mig vara driftig och flitig och jädrigt duktig som fixat min pol.kand-examen med tre barn och renovering av huset!)

 

 

Men men, svaren jag fick var som följer:

1. Anna- Bytköksmöbler.com

2. Anna- Gör om gör rätt

3. Anna- Den ombytliga

 

Till saken då. När jag flytta in här så fanns det en uppsättning köksmöbler (och en uppsättning köksinrede som inte var min stil-tapeter, luckor mm mm). Köksmöblerna var i ek. Väggarna var gula. Kaklet var i terracotta, senapsgult samt mörkgrön. Det tog ett par år (om ens det). Köksbordet målades vitt och det köptes in vita stolar med vit tygklädsel. Lyckat när man nyss fått barn!! Ek-vitrinskåpet byttes mot två vita vitrinskåp från serien Axet.

 

Axet- vitrinen byts snart ut mot en vit shabby-skänk...

 

Någonstans här omkring i tiden så byts väggarnas färg mot en blommig fondvägg i beige, vitt och ljusbrunt samt resterande väggar skulle vara vita, men trots upprepade besök på färglagret så lyckas jag komma hem med en tapet som visar sig vara.... Kebabsås-rosa!!!

 

Det tog inte många månader innan bordet såldes (fast det var inte mitt fel, det var bara stolarna som skulle bort- det var maken som blev lite väl ivrig). Hem kommer han med ett nytt ek-möblemang. Jag avskyr ek och furu!!! Den här gången med svarta skinnsäten på stolarna. Den vita shabby-skänken åker ut på altanen eftersom maken såklart lyckats få med en ny ek-skänk på köpet! Jippie!!

 

Detta såldes snart och dagarna före jul satt vi här för andra gången utan köksmöbler. Jag hittade exakt det bord jag ville ha, men det fanns inga stolar till det, eller om det var tvärtom, jag kommer inte ihåg längre, vi har kollat på så många möbler...

 

Det blev en ny vit serie. En kompromiss. Maken gillade den och det var inte ek. men det var inte den jag HELST skulle ha valt. Ett vitt bord, vita stolar med vit-betsad bordskiva samt stolssitsar. Den vita shabby-skänken åker in igen.

 

Jag har äntligen fått igenom att väggarna ska målas vita. Lättast så, istället för att tapetsera (tycker jag.

 

Så började vi då kolla nya möbler igen. Detta är nutid. Igår. Idag och imorgon. Jag fick en kökssoffa för ett par veckor sen. Köksbordet känns nu en aning stort. Och stolarna är som ufo-stolar. Det har jag alltid tyckt. Har aldrig gillat dem. men jag har gillat bordet. Nåja, ett nytt mindre bord i vitt, och nya mindre stolar samt lite vitt på väggarna. Jodåsåatt...

 

Så medans vi kollar nytt bord och väntar på barnledig helg för att kunna måla om ostört så köpte jag in nya lampor. Det blev bara sååååå snyggt....

 

(kan bara säga att jag gjorde samma med soffan i vardagsrummet också, men det är en helt annan historia!!!)

 

Så det kanske finns ett uns av förståelse av deras karikatyrsmeknamn på mig!

 

 

 



Pizza, tavlor, zumba och nya lampor

Vi har ju sen en tid tillbaka börjat inkludera de små killarna i fredagsmyset. Förra säsongen, ja visst vettni, här ser vi saker i säsonger, var varken de eller vi där riktigt. Tror inte dem är för riktigt än heller men nu är de iaf med och äter. Deras fredagsmys tidigare säsonger fick sträcka sig så långt som till en varsin klubba till Bolibompa. Så fort de lagt sig åkte tacosen fram och därefter chipsen för de som äter det och nötter för min del. Om det var bra eller dåligt återstår att se av utvärderingen senare i höst. Men att de lagom till att vi avvecklat tacos som klassiskt fredagsmys återigen inför det med hjälp av deras otroligt oundvikliga små oskyldiga ögon och deras vädjande röster gör att jag är tveksam alltså...

I fredags hade jag lagt in en protest i fredagsmyset och resultatet blev istället hämtpizza. Dagen efter skulle lille E såklart ha sin andra fjärdedel till frukost. Pappa lovade att såklart gick detta för sig! Vicke V skulle ha både sylt och marmeladmacka. Pappa plockade fram såklart. Inombords vreds jag i plågor. Och jag blev smått illamående bara av tanken på allt socker och alla kolhydrater. Men så fann jag mig och vips så var omelett serverat till alla utom Virus som begränsade intaget till en macka med småsötad sylt av.

Tavlor är inget överdrivet inslag i vårt hem. Tydligen så är det något som mellan killen Virus saknar. Jag och Pappan plockade ner en bortglömd Bamsetavla från byggrummet som var hans tidigare rum. Igår när vi gick upp för att stoppa om och släcka hos våra tre frön så upptäckte jag tavlan upphängd i Virus rum. Jag antog att Pappan hängt upp den eftersom jag vet ett det hänger en gammal skruv halvt på sniskan där men maken var oskyldig. Stolt imorse så triumferar iaf sonen att det är han själv som hängt upp den:
"- ja, dä va ju rä enda ställö en kunnö hängö nöe på i rätta römme!!!"

I lördags när jag, maken och äldste sonen var ensamma hemma, före vinmyset hos grannarna drog DJ Jeppe igång och det slutade tillslut med att jag lyckades få med dem båda på några turer i zumba! Glad var jag, men vet fortfarande inte om jag skrattade mest med eller åt dem! Mina älskade gubbar!!!

Idag har jag äntligen fått upp mina nya lampor i köket. Och åhhh vad bra det blev! Tack K för att du skulle sälja precis när jag behövde köpa! De ser gula ut på bilden men de är vita och lyser jättefint!!! Jag är så nöjd. Och tänk när väggarna är målade i vitt, då kanske ni till och med bjuds på ett litet glädjetjut!!!

Jag tycker inte...

Jag tycker inte om en massa saker. Allt ifrån en massa smått till en massa stort. Allt från den simplaste och oviktigaste grej till de mest komplicerade och viktigaste sakerna.

Jag tycker inte om när tvååriga barn hotas av utvisning. När en levande människa på detta sätt blir föremålet för en kostnad i en statlig myndighets budget som redan är satt för stramt. Jag tycker inte om hur det blir till ett politiskt spel där olika lagar är för komplicerade och tolknings-begränsade så de inte på något sätt går att samspela med vilket då går ut över en tvååring utan möjlighet att försvara sig själv.

Jag tycker inte om hur man inte kan se en hotbild mot mammor eller barnen då pappan systematiskt förföljt och/eller utövat någon form av våld mot dem bara för att pappan säger att det inte finns någon hotbild. Jag tycker inte om hur maktlösa dessa kvinnor och barn blir och den rädslan som dessa dagligen får leva i. Jag tycker inte om hur dessa pappor även efter att ha tagit livet av sitt barns mamma fortsätter att ha ensam vårdnad om barnen.

Jag tycker inte om hur kvinnor blir urklippta ur möbelvarhuset ikeas kataloger för att det inte passar sig. Jag tycker inte ett företag som Ikea har rätten eller ens behovet av att ta ställning på detta sätt, utan borde gått på sin familjära linje och behållit hela familjen intakt! Oavsett kön.

Jag tycker inte om hur småkillar med sinne för ekonomi och profit kan få avtala om vinster med Migrationsverket och "beställa" hem ett stort antal flyktingar från Syrien. Sårade. Skadade. Traumatiserade. Nakna. Ensamma. Tomhänta. Så kom de hit. Och lämnades vind för våg. Ånej förlåt, jag glömde, de har personal som kan svara i telefon, servera frukost och städa. Tror till och med att det fanns en vaktmästare att tillgå vid behov. Och det viktigaste, de gav ju faktiskt den höggravida unga kvinnan ett busskort så hon på egen hand kan åka Värmland runt med flertalet byten innan hon tillslut når fram till ett BB.
Tacka vet jag vänliga själar som på eget bevåg tar sig an och vurmar för dessa starka men för tillfället otroligt trasiga människor som litat till myndigheter i goda Sverige och blivit lämnade åt sitt öde på grund av dagens profit-tänk!

Jag tycker inte om när maken och barnen är borta för länge för långt bort. Jag tycker inte det är så himla hippt att behöva somna själv i sängen, och nej, barnen hjälper inte till med det, av flera anledningar.

Jag tycker inte det behöver slaska och töa om vintern. Låt den snö som kommer få ligga kvar tills den ska bort för gott.

Jag tycker inte att de moderna somrarna är vare sig tillförlitliga eller tillräckliga. Jag vill ha mer!

Jag tycker inte om när man träffar goda vänner och trevliga människor för sällan.

Jag tycker inte om när huset är skitigt och ostädat. Vilket det tydligen envisas med att vara varje dag. Så jag tycker inte det här väldigt ofta!

Jag tycker inte om, jag till och med hatar att jag inte längre kan äta lussekatter. Jag tycker inte om att sakna lussekatter så mycket som jag gör...

Jag tycker inte det är värt besväret att lägga energi och kraft på människor som inte förtjänar det. De som bara tar och tar och tar, men aldrig ger nånting tillbaks. De som bara kör på, omedvetna om sina medmänniskor, och om andra människor känslor- säkerligen också sina egna känslor också...

Jag tycker inte att vi ska behandla varandra illa. Inte ljuga. Inte såra. Inte skada. Inte föra bakom ljuset. Inte sluta drömma och älska. För vad vore vi då???

Som ni ser, jag tycker en massa "inte" om en massa och mer finns det att tycka "inte" om!

Detta var mitt bidrag till veckans "Jag"- utmaning från Elvornas Hem-bloggen!