Flingor!

Vid förmiddagens frukt-fika hittar Erik en gammal snurr-flinga från frukosten. Han försöker gömma den och hotar att äta den.

Efter en stund frågar Per om han har koll på den...

"- mmm, ja... Delar av den i allafall, pappa!"

"- och jag hittade en makaron också!"

Skörden lades på bordet...

Lördag på hemmaplan!

Vi har den sista tiden haft lite natt-gäster jag och min man. Sedan Pers bästa vän gick bort så har vår 4-åring inte sovit mer än en full natt i sin egen säng utan vaknar och kommer upp till oss. Han är otroligt lättväckt, jag är otroligt lättstörd och Per är inget av detta. Ingen bra kombination om natten när allt jag vill, allt Viktor behöver är att få sova...

Frågade honom själv vad han vill. Han ville vi skulle följa med honom tillbaka till hans egen säng och bädda om honom igen. Sagt och gjort. Jag tog första natten. Ungen var tillbaka efter drygt 40 minuter. Sen blev det inget mer försök vare sig den natten eller någon natt efter där heller. Vi lånade hem en madrass istället och la vid fotändan vid vår säng.

Vaknar efter första natten och vågar inte ens kolla ner eftersom alla tre ungar lovat komma upp och sova där. Men, den var tom! Alla sov i sina sängar.

Inatt hade vi besök av mini-me däremot. Han verkar inte ens ha försökt väcka oss utan slagit sig ner på madrassen på eget bevåg! Vaknar kl 05.48 sv att Viktor stirrar på Erik på madrassen och undrar var sjutton han ska kunna lägga sig. Lyfter upp honom till mig, slänger ett öga på klockan, får panik eftersom jag tror det är jobbdag och vi försovit oss. Inser misstaget och lägger mig ner. Viktor är vaken! Har han väl vaknat så är det liksom bara att inse fakta, sovmorgonen uteblev... Igen... Efter drygt 40 minuters kamp för att somna om lämnar vi resten av familjen i sina sängar/madrass och tar med honom ner till bottenvåningen och soffan. Det dröjer högst 10 minuter så står maken yrvaket där nere och undrar vart vi tagit vägen... Mini-me sitter på toa!

Ok så vi är vakna, vi är uppe och allt jag vill är att sova. Vi lever på ett gammalt tips vi fått av en sömnexpert: aldrig sova mer än en timme extra på helgen då det förstör det vardagliga sovandet!

Jag och Per börjar yra om vad vi ska hitta på direkt och kommer med flera förslag. Ut, iväg, bort... Allt ratas...

Barnen bestämmer.
Vi ska vara hemma. Inne. Och leka mat.

Och dessutom gå tåg uppför trappen.
Det gör vi.
Sen leker vi mat. I en timme.
Sen ska vi sitta hela familjen i Viktors säng. Det är en bil och vi ska köra uppför Rocky mountain, mellan Stockholm och Karlstad???? Med oss måste vi ha en himlans massa packning. Sen åker vi. Jesper är kartläsare...

Efter det sitter vi på köksgolvet. Elvaåringen har gett upp.
Jag, Per, Viktor och Erik sitter i ring med fötterna mot varann, typ som en stjärna. Vi rullar tre kulor till varann. Jag och Per går in i leken på blodigt allvar, det är synd att säga att barnen gör detsamma. När barnen beslutar sig för att hämta en bil skyndar vi oss att bilda en egen ring och köra på för fullt med att rulla kulorna till varann. Men snart är de tillbaka. De har 20 bilar med sig! 20 st!!!!!! Det är meningen att vi ska skicka alltihop mellan oss i en ring...

Tack O lov kom svärfar med mat just då!

Nu tar jag igen mig i soffan en stund medan barnen är ute med farfar och maken leker rörmokare hos min kusin!

Vad gör ni idag???

Det gäller att ligga i...

Torsdagar är veckans absolut värsta dag.
Hela veckans slit, sömnbrist, utmattning och ren trötthet ska ut på en gång genom alla barnen... Och såklart är det den enda dagen i veckan som jag är helt ensam med just de där utslitna varelserna genom nästan hela processen...

Så, därför försöker jag ignorera problemet och låtsas som ingenting... Strutsen känns som en god bekant där vi står med huvudet djupt nedborrat i sanden för att slippa se verkligheten...

Idag kom vi hem 16.30
Viktor började krångla redan innan vi åkt från dagis... Med fröken... Yes! Där fattade jag att veckans torsdag alltså inte skulle skilja sig nämnvärt från någon annan torsdag de sista tre månaderna.

Vi försökte oss på att fördriva tiden utomhus i solen när vi kom hem, körde fruktstund i solväggen och försökte oss på att föra en trevlig konversation barn och mamma emellan. Barnen var inte med på detta såklart så det slutade med att ett barn fick gå in, jag fick följa med och sen kom de resterande två barnen efter på led ungefär som i en ankfamilj. För är det något som man kan sätta pengar på så är det att på just torsdagarna när de knappt orkar titta på varann utan att ryka ihop, då är dagen som de sitter ihop, både på gott och ont...

Och för det andra, om det finns nåt som är värre än de här dagarna spenderade utomhus i denna sinnesstämning så är det att uppleva det på insidan väggarna!

Så då gäller det att va kreativ och hitta på annat att göra. FLY! Idag blev det städning av nedervåningen, skicka upp barnen med sina saker, vika tvätt, tvätta ny vätt, hänga tvättad tvätt, springa- fick ihop 3 km löpning och 1 km rask gång innan barnen fullkomligt gått bärsärkagång i soffan på varann och min älskade iPad, och lagom till stretch kom maken hem och alla barnen blev på toppen-humör såklart, jag smög iväg och fixade barnens middag som idag blev skild från våran, när barnen väl satt till bords och intog sin otroligt kulinariska måltid bestående av makaroner, korv och köttbullar fick jag en lugn och tyst stund i duschen, helt ensam!

Sen går det fort!
Borsta tänder, upp i säng och natti natti!!!

Grown-up time!!!!

Det vill säga, sova i soffan... Ikväll föll lotten ut på Per, som för övrigt verkar ha fått nackspärr!
Godnatt på er!

Ett vackert avsked...

I fredags var det dags att ta farväl av Pers bästa vän och vår granne, J.

Efter 3,5 års kamp mot sin cancer så förlorade han slaget och lämnade oss alla.

Vi vaknade till en dag med lite kyla men med strålande solsken. Ett passande väder.

Vi var ett stort kompisgäng som träffades utanför och med stöd av varandra gick in till begravningen. Den var vacker. Den var jobbig. Den var ett avsked.

" Det är svårt att mista en vän, så svårt att mista en vän. Något fint går itu. Här är jag. Var är du? Jag vill tro, att vi träffas igen. Som en fjäril som lyfter från blomman, som en fågel som lämnar sitt bo söker själen sin väg mot det höga, så har jag hört, så har jag lärt. Är det sant, så vet du det nu. Här är jag. Var är du? Det är svårt att mista en vän. Något fint går itu. Här är jag. Var är du? Jag vill tro, att vi träffas igen. "

Församlingssång Sv. Ps. 799

Psalmen var med på begravningen. Och den var så vacker. Men det är svårt. Det är svårt att se sin man lida så mycket och inte kunna ta bort all sorg, all smärta och all saknad från honom. Det var hans bästa vän. Hans närmaste vän. Och även om livet ofta kom emellan och förutsättningarna för dem att kunna umgås förändrades med tiden så fanns de alltid där för varandra. De var aldrig mer än ett telefonsamtal eller några gångsteg ifrån varandra. De visste precis var de hade varandra och det var till varann de gick för att komma ifrån, prata av sig eller bara va. Det var till varann de gick för att skratta, festa, umgås och mockla. För det var det de gjorde som mest ihop, mocklade, med allt! Ingenting var för stort eller för svårt. De var fiffel- och mockelkungar!!!

Per berättade att hans mamma alltid tyckte de körde på för hårt, lite för ofta, att de oftare borde bara ta tillfället i akt och sätta sig ner och njuta. Njuta av allt de har. Njuta av livet. Jobbet och fixet finns kvar. Detta är ingen egenskap som någon av dem någonsin besuttit även om Per faktiskt slagit av en del på tempot sen han fick barn, men Per verkar som om han äntligen hört sin mammas ord... Och jag hoppas ni där ute också tänker på det... Ta tillfället i akt att bara njuta ibland...

Livet går vidare men än så länge med tunga steg...

Livet blir ljusare om än det dröjer ett tag...

Det blev ett vackert avsked!

Men du är saknad...

Trodde det var vår...

Efter ett par veckor med sol och plusgrader som gett barmark och lite tunnare skor så kom den tillbaka, kylan och snön och gapskrattade mig i ansiktet! Jag blir mer och mer övertygad för varje år att jag inte är född till att bo här vintertid. Jag är ingen snö, kyla och vintermänniska! Jag fryser inne och jag fryser ute. Aldrig avslappnad alltid huvudvärk och alltid somnat till klockan 21! Vad är det för liv, 6 månader om året... Jag mår inte bra av vintern, den suger ut det bästa ur mig och hånar mig när jag börjat tro att våren var på väg tillbaka.
Det började med att vi vaknade till ny snö igår morse. Idag vaknade vi till -19,3 på termometern. Det är INTE ok!!!!!

Har äntligen frisknat till igen efter vår långdragna influensa. Fortfarande lite snuvit och lite hostigt på sina håll men från och med i måndags är jag äntligen igång med träningen igen.
Ett bodypump pass i måndags och ett 5-km löppass igår är veckans skörd än så länge. Och jisses vilken träningsvärk jag hade i tisdags. Var knappt jag tog mig uppför trapporna vare sig på jobbet heller hemma. Det var iofs inte ett dugg bättre igår heller vilket kändes när man sprang upp och ner tre våningar hela dagen på sammanträdet i Karlstad. Men efter gårdagens löpning har det mesta släppt. Nu är det meningen att det ska bli ytterligare ett bodypump och ett löppass den här veckan.

Och så hoppas jag våren snart är här... På riktigt...

Hej hej!

Mmm det är ju det där med att ropa hej...

Råkade yppa nåt om att vi var på bättringsvägen tidigare idag...
Tjoho vad fel jag hade...

De små har varit så otroligt slitna nu på eftermiddagen och mini har låtit en aningens hes. Men om ingen feber utbryter så är det ändå dagis som är på agendan för dem imorgon...

För oss andra är det tveksamt...
Jesper kom hem från Stockholm ikväll och nu hade tydligen han också åkt på samma skit som oss övriga så det verkar bilen skolfri dag imorgon, första dagen efter sportlovet...

Även maken ska försöka hållas hemma imorgon. Han har ett fysiskt jobb och med feber i kroppen så ska han packas ner egentligen i soffan med Jesper...

För egen del vet jag inte heller än... Varit feberfri sedan fredag em, men ikväll verkar den vara på väg tillbaka... 38 grader ikväll, liksom halsontet... Men blir inget värre under natten ska jag försöka gå imorgon. Jag jobbar ju i samma hus som vårdcentralen om inte annat så det kanske är läge att kolla upp det...

Känns lite tråkigt att träningen blir lidande så länge nu när man kommit igång så bra... Även magen och magkatarren har fått sig ett bakslag igen då man inte orkat äta ordentligt...

Nu håller jag tummar för en lugn och framåtskridande natt och morgonen är utom symptom!!!!

Vet ni vad jag såg idag, och som jag ÄLSKAR??????

Snö- och isfritt på soldäcket!!!!!!!!

Våren är i antågande!!!!

Vasaloppet....?

Idag blir det Vasaloppet och femmilen på tv. Känns som en lagomt häftig aktivitet här i sjukstugan där vi fortfarande hostar, snorar och är hängiga. Andra feberfria dagen är det åtminstone och igår fick mitt ansikte möta solens strålar för första gången på en vecka, underbart!

Jörgen Brink ska ge sig på att vinna fjärde loppet på rad men var tveksam till start eftersom han hade förkylningskänningar i kroppen... Per tyckte han var fånig eftersom till och med han genomfört hela loppet med feber en gång. Alvedon blir målet liksom...

Två gånger har han kört Vasaloppet min man. Jag har aldrig gjort det. Per frågade idag om vi ska köra nästa år. Jag sa att jag kan gärna fortsätta med min aldrig vision... Skidor är inte min grej... Men varför inte utmana min mamma istället???
(Sen är jag ju inte så orolig för att han skulle ha tvingat iväg mig ändå, tror nämligen inte att han är typen längre som skulle ställa upp igen...)

Igår var det andra chansen inför finalen i mello nästa vecka. Tyvärr missar vi finalen då vi är i Stockholm och kollar in Magnus Ugglas show. Funkar det med. Men igår såg vi. Vi deltog till och med. Våra snytningar funkade bra som ackompanjemang och ljudeffekter till bidragen. På nån låt gjorde det faktiskt mycket till och bidrog till ett bättre resultat.

Hoppas ni haft en bra helg!
Vi är på bättringsvägen nu äntligen... Eller jag och barnen. Nu är det Pers tur att ta över stafettpinnen. Jag lider med honom...

Ha en fin söndag!